Det finns en speciell typ av igenkännande – en slags huggande känsla innanför naveln. Det är ett hugg som hör ihop med det engelska ordet ”hug” (kram) lika mycket som med känslan av att bli huggen i magen. Den huggande känslan för med sig en slags rördhet, ett slags behagligt bråddjup.

Jag tror att det är mina gener som känner igen sig i nästa generation. De identifierar sig. De blir rörda och får tårar i ögonen.

Det hugger till där bakom naveln när H skriver sina berättelser, när hennes fantasi blommar ut och skapar sagor, eller deckare. Det finns i mina gener, det där ordvändandet och broderandet med händelser. Berättargener. Skapargener.

Samma hugg, samma djupa glädje när S undrar hur saker och ting fungerar, hans distans till funderingarna, hans noggranna tänkande. Det finns i mina bröders gener, i min fars gener. Iakttagargener. Problemlösargener.

Samma känsla uppstår när A pedagogiskt förklarar hur saker och ting fungerar för alla som är intresserade av något han kommit på (och de flesta som inte är intresserade också). Det finns i min mammas gener. Förklaringsgener. Lärargener.

Och samma känsla, fast utan den där totala lyckokänslan, när E får sina trotsutbrott och vrålar för att hon inte får exakt vad hon önskar sig, precis när hon önskar sig det. Det finns i mina gener men då är hugget innanför naveln mer ett hugg av att generna harklar sig och pratar om vädret istället. Vredesgener. Och bortförklaringsgener.