-Jag är arg. Man tycker att mamma kunde förstå det när jag säger det till henne. Inte låter jag glad heller. Det borde väl visa henne. Jag tänker inte röra mig ur fläcken.

Jag är i hallen på dagis. Jag tänker inte gå någonstans. Jag tänker inte ta av mig stövlarna. Jag tänker inte sluta skrika. Och jag tänker i n t e gå in till mina fröknar och sjunga glada sånger. Jag tänker stå still – alldeles still – still som en sten.

Jag är en sten nu. En tung sten. En sten som man inte kan lyfta och som man inte kan förändra.

Jag kan förstås utveckla idén kom jag på nu. Det är för tråkigt att bara vara en sten. Så nu är jag en skrikande sten. Jag testar att skrika på Aaaaa och Äääää och det går bara fint. Jag är en skrikande sten och man kan inte rubba mig.

-Kan du ta av dig stövlarna? frågar mamma med ett fånigt leende.

-Jag kan inte!

-Varför då då? Du är ju så duktig på att ta av dig stövlarna själv.

-Jag VILL inte.

-Ah.

Mamma går och tittar in på barnen som leker och fröknarna. Hon kommer tillbaka med ett fånigt påklistrat leende. Jag ser att hon svettas lite framme i pannan. Bra.

-Vet du – alla barnen skall måla med målarfärg idag. Det blir väl roligt?

Jag skriker igen. På Uuuuu den här gången, omväxling förnöjer. Jag skriker rakt  ut. Det är skönt. Jag är en orubblig skrikande sten.

-Dumma mamma! skriker jag när jag känner att jag behöver uttrycka mig lite mer substantiellt. Dagisfröken kommer ut. Hon tittar på mig. Hon tittar på mamma. Hon ler lite grann. Hon är imponerad av min viljestyrka. Jag ser det.

-Gå du! säger hon vänligt till mamma. Det här fixar jag och E. Eller hur? lägger hon till, och blinkar mot mig. Jag bryr mig inte. Jag tänker stå här hela dagen. Jag är en sten. En skrikande sten. En skrikande sten som inte går att rubba och som aldrig, aldrig ger sig.