S tittar på mig forskande. Han letar efter något i mitt ansikte och jag vet plötsligt att det han nu kommer att säga är en sak som han är rädd att jag kommer att skratta bort.

Han tittar på mig med ögon så blå att de nästan är hypnotiska. Blicken är bedjande, men forskande. Den typiska blandning som är S – att vilja förstå och vilja bli förstådd i sin längtan att förstå.

Jag vet att jag inte kommer att skratta. Han verkar ha bestämt sig för det också.

-Mamma, säger han, inledande, formellt. Mamma. Jag undrar bara en sak, mamma.

Det är ju  inte alls sant. S undrar över alla saker, allt han kan komma på. Han tänker sina tankar uppifrån och ner, och nerifrån och upp, från ena sidan, runt hela jorden och tillbaka till andra sidan. Hans tankar går överallt, skådar från alla håll. Allt han framför till mig har han redan tänkt ganska djupa tankar om.

De enkla lösningarna fixar han själv. Det är de som måste skruvas ett varv extra som han behöver diskutera. Viktigt att komma ihåg, det där, när man är den utsedda mottagaren av hans förtroenden.

-Jo, så här, säger han och avbryter sig igen. Alltså, mamma, börjar han om. Jo, mamma…

Jag bestämmer mig för att bryta oss ur vad som annars kan vara en timslång inledningsfas. Jag chansar vilt.

-Har det med katterna att göra?

-Va? Ja! Hur visste du det? Han sluter ögonen, som om han försöker vända blicken inåt, se vad jag såg, lista ut hur jag visste.

-Men hur kunde du….? Hur visste du? …..KAN man läsa tankar på riktigt?

-Nej, säger jag tålmodigt. Ärligt talat har jag ingen aning om hur jag visste. Något sade mig det. Jag vet inte varför. Ibland vet man saker och vet inte varför.

-Nej! Det är OMÖJLIGT. Man vet alltid varför man vet saker. Tänk efter! Du vet, du vet, du vet hur du visste! Det här är en speciell slags upprördhet som jag inte sett så ofta.  Jag inser plötsligt att intuition är raka motsatsen till hur hans hjärna funkar.

Han vet antagligen alltid hur han vet allting, han förefaller följa sina egna tankebanor som om de vore spännande actionrullar. Själv skall jag erkänna att jag mest tittar lite med ena ögat, emellanåt, på mina tankebanor – samtidigt som jag gör annat. Det är väl det som är intuition, kanske, att man inte orkar läsa sina egna tankar utan bara hoppar direkt till sista sidan för att se hur det slutade.

-Öh… Vänta! säger jag. Det gick förbi en katt utanför och du tittade så speciellt på den. Och sedan började du prata. Det var därför jag visste. Det har att göra med hur du tittade på katten!

-Är det sant? han tittar på mig igen med den där genomblåa blicken och jag vet nu vad den påminner mig om. Det är som att jag vore en femhundralapp under en sådan där granskningslampa som känner igen falska sedlar.

-Mm, säger jag och hoppas att jag är äkta. Ja, det är sant.

-OK, säger han. Om du vet varför du vet det så. Du kunde titta på mig och så såg du på vart jag tittade. Jag förstår.

-Bra, säger jag uppmuntrande.

Han tar ett stort andetag, släpper långsamt ut det. Sedan ställer han äntligen sin fråga, en fråga som visar att han tänker på ett annat sätt, med en logik som jag är alldeles för vuxen för att kunna vistas inom. Men den är vacker, hans fråga. Den står för omtanke.

-Mamma, är våra katter fattiga?