S och A strider som vanligt. Denna gång rör sig bråket om vem som skall ta ner Nintendospelen som de lagt längst upp på sin bokhylla (för att E inte skall nå dem) och nu är det för mycket jobb att dra fram en stol och ta ner dem. Vi hör rop och bråk och sedan ett illtjut.

S: A sparkade mig I RUMPAN!

Vi går in och dryftar situationen med pojkarna. Två vuxna – två barn – en seriös konversation om vad man skall göra istället för att slåss. Vi pratar länge och engagerat på det där sättet som vuxna gör när de försöker låtsas att de skall möta barnen på en rationell och vuxen nivå men i själva verket tillrättavisar dem. Vi slutar med att lyfta ner Nintendospelen och sammanfatta samtalet:

jag: Så: Man får inte slå någon eller sparka någon när man får problem. Om man ropar på oss så kan vi komma och hjälpa er istället.

Killarna nickar instämmande och M och jag går tillbaka till våra datorer. De har ju fått ner sina spel nu så det finns goda skäl att tro på en lugn kväll. Och lugnt blir det. I ungefär tre minuter. Sedan hörs ett illtjut igen.

A: MAMMA! Kom och hjälp mig att sparka S i rumpan nu då!