En schalett – en svärtad tand – en fotboll insvept i aluminiumfolie – och spådamen ”H den Magiska” tog emot.

-Du ge mig silver, säger hon med en alldeles egen dialekt. Du ge mig silver – jag ge dig framtiden.

-Öh – ok – säger jag och börjar rota i fickorna.

-Du behöver inte på riktigt, mamma, teaterviskar hon. Det är bara sånt man säger för att komma in i rätt stämning.

-Ah… Jag sätter mig på hennes säng. Hon lägger sin kristallkula åt sidan och tar min handflata.

-OK det är här är så coolt – jag läste om det i min Kittybok, säger H, men kommer plötsligt ihåg sig. Och så hör jag ”H den Magiska”s röst: Du ha långt liv, många barn. Många snälla barn, hjälpa dig mycket, ja? Ahhhh jag ser här: du ha särskilt ett barn – ett barn mycket vackert långt gult hår – ja? Du ge ditt barn en bra telefon i födelsedagspresent? Ja? Måste vara med bra kamera, och rätt spel. Jaaa? Då du bli lycklig, leva länge, få mycket pengar av Jesus, inte få hål i tanden och — och så. Jaa? ”H den Magiska” har nu sagt din framtid. Nu du gå. Kom ihåg min varning.

-öh… OK… jag går tillbaka till vardagsrummet.

-Ville hon ha ett notställ av dig med? frågar M.

-Nä, en mobil med kamera och rätt spel, säger jag.

-Hur många dagar är det kvar till hennes födelsedag egentligen? frågar M.

-27, säger jag. Jag behöver inte räkna efter för H har nämnt det några gånger.

-Det är så lång tid, klagar M.

-Hon kommer onekligen att hinna presentera sin önskelista för oss på många spännande sätt, instämmer jag.

-Om vi säger att vi redan har köpt allt – börjar M men avbryts av att en galen parisisk konstnär med kepa och pensel i handen kommer invalsande i vardagsrummet.

-Hollo, hälsar den parisiska konstnären som förmodligen tror att franska är en slags engelska som man säger lite konstigare, Hollo, I am målaré and I will målá you…

27 dagar kvar. Som sagt.