M har köpt en smartphone.

Det är ett påstående i stil med ”När Gustav II Adolf ändå var ute med sin rymdraket så…” Totalt fel bara. Sciencefictionartat. Mannen som anser att mobiltelefoner skulle vara lättare att förstå om de hade en sladd och en lur och satt fast i väggen. Kanske var gjorda av bakelit. Och nu har han en smartphone.

Härnäst skaffar han väl internet.

Han sitter och brottas med den som alla gör de första dagarna. Han tog raskt några kort och skulle belåtet luta sig tillbaka och titta igenom de när han plötsligt märkte hur få knappar det finns på en sådan telefon. Inget att bläddra med liksom.

-Hur byter man bild? frågade han med en förvirrad hjälplöshet som jag känner igen väldigt väl från mina första dagar som androidägare.

Jag skulle precis lära honom när vår två-och-ett-halvt-åring rusar fram och swipar över hans skärm några gånger så han får fram tidigare bilder.

-Öh…, sade M. Tittade på henne. Gnuggade sig lite i tinningarna. Öh… tack.

-Jag kan, sade E och skuttade iväg till mig. Tittade på mig med djup och outgrudlig blick och upprepade sin sanning från förra blogginlägget:

-Pappa inte stor tjej.

Nej. Kanske inte i touchscreenarnas värld.

Heller.