Ikväll har vi firat Ansgar med glasstårta här hemma. Det är en sådan kontrast – det är så stillsamt och så ofirigt om man jämför med firandet av H för tre dagar sedan. Men det är klart – idag är vi både glada och ledsna. Vi är både stolta och sorgsna. Vi är föräldrar utan honom. Det är annorlunda.

I himlen tänker jag mig jättestort stjärnparty. Ljuseffekter – molnskulpturer – surroundljud. Änglar som festar om som det sig bör när man fyller tio.

Och i min hjärna slår det som pulsslag: ”Jag är hans mamma också. Vi hör ihop. Jag är hans mamma också. Vi hör ihop.” Någonstans någonting som överbrygger allt: skillnaden mellan död och liv – mellan jordiskt och himmelskt – mellan tro och verklighet. Någonting överbrygger allt det och där och då hör vi ihop. Där och då – var  och när det nu är – finns vår tid och vår plats.

Vi har firat Ansgars födelsedag på ett annat sätt också. Varje år ger vi pengar till något gott ändamål och i år var det extra självklart vilket det ändamålet skulle vara. Som en tioårspresent till Ansgar har nämligen hans morbror och moster startat en speciell insamling på Hjärtebarnsfonden till Ansgars minne. Där är det lätt att sätta in pengar så vi och många andra har gjort det. Vill du också hjälpa till att fira Ansgar och samtidigt hjälpa forskarna att hitta fler sätt att låta hjärtebarn överleva till goda liv? Då får du gärna också uppvakta Ansgar.

Jag tigger sällan pengar till något ändamål här på bloggen men jag vill slå ett slag för insamlingen ”Ansgar 10 år”. Jag vet nämligen hur smärtsamt det kan vara med ett trasigt hjärta. Här går det att sätta in pengar både via sms/internet/postgiro. De vill så gärna att man sätter in hundra kronor så de har gjort det lättast men det går att skänka andra belopp. Jag begär inte att någon som inte är släkt med Ansgar skall sätta en hel hundralapp men vill man sätta in tjugo kronor är det en hjälp och tas tacksamt emot.

Nu är den här dagen snart slut. Det  är en av årets svåraste dagar men också en av de underbaraste – årsdagen av mitt möte med moderskärleken – omsorgen från vänner och släktingar –  och trots och bortom all sorg – lyckan över att Ansgar finns någonstans i den kosmiska planen med superkrafter vi knappast kan ana.

Och även om det varit smärtsamt och sorgligt och svårt är jag in i minsta vrå av mitt hjärta tveklöst och självklart enormt lycklig över att just jag fick bli hans mamma.