H fyller nio. Om två dagar.

Kompiskalas idag på Leos lekland – det var två födelsedagsbarn som delade på kalaset och glada var de och fina också.

Som det skall vara.

Eftersom jag var där för inte så länge sedan på sexårskalas som A och hans bästa kompis hade så känner jag att tiden är inne för några jämförelser:

Sexåringar: på vägen dit frågar de ganska mycket när man kommer fram
Nioåringar: på vägen dit frågar ganska mycket om man inte har lite bättre musik de kan lyssna på i bilen

Sexåringar: fikar på en kvart
Nioåringar: fikar på en timma

Sexåringar: Öppnar presenter på tio minuter – papper slits av – kastas omkring – presenterna läggs i en stor hög på bordet
Nioåringar: Konverserar lite kring varje present – öppnar långsamt – studerar noga – diskuterar – presentöppningstiden avsevärt längre

Sexåringar: Kommer springande då och då till oss vuxna (under lektiden på kalaset) för att tigga godis/läsk
Nioåringar: Kommer springande då och då till oss vuxna (under lektiden på kalaset) för att fråga om deras hår fortfarande ser fint ut

Sexåringar: Vill visa en hur högt de kan klättra i spindelnätet
Nioåringar: Vill visa en hur lika de är Hannah Montana i sin nya glitterhatt

Sexåringar: Vräker i sig godis i bilen på vägen hem
Nioåringar: Vräker i sig godis i bilen på vägen hem

Men det bästa och finaste med det här kalaset hände när kalaset höll på att ta slut. Det var en kille med som tycker att det är läskigt att gå i branta trappor och trappan från ”festvåningen” ner var otroligt brant. Så han var lite tveksam men genast grupperade sig resten av kalaset runt honom. En annan kille sade att han skulle gå framför så att det inte fanns någon risk att trilla ner för trappan. H ställde sig direkt bakom så att det skulle vara fritt bakåt – ingen stress. Andra kalasdeltagare såg till att de barn som var på väg uppför trappan hejdade sig och gav plats och en av tjejerna gick bredvid och uppmuntrade och stödde.

Nioåringar – de är helt enkelt störst bäst och vackrast.