Vaknar till lite framåt morgonen av att S och E står vid M:s säng och viskar:

-Pappa vakna – det finns glass i frysen!

M vaknar – kramar om – och säger att de får äta upp ALL glass som finns i hela frysen. Han är väl medveten om att han gjorde det redan igår kväll och att han således har vunnit sig en tiominuters sovmorgon med enda negativa effekt att han får stänga frysdörren ordentligt eftersom deras rotande i frysen inte kommer att avslutas med att dörren trycks igen på rätt sätt.

Sedan somnar jag om och vet inte riktigt vad som händer. När jag vaknar nästa gång har M gått upp och jag ser S och E på min sida sängen med förväntansfulla leenden.

Då kommer jag ihåg deras psykologiska skärpa när de försökte få upp sin far och ler. Jag undrar vad de tänker locka mig med.

-Mamma! Mamma! Vi skall åka till ICA och handla grejer!

Va? Är det det de tror lockar mig? Att åka och handla? Tror de att jag ÄLSKAR Ica? De fattar inte att det är en del av  hushållsarbetet det där med att veckohandla? De tror kanske att jag gör det för att jag gillar att gå omkring med en varuvagn stor som södra Halland och lägga i en av varje? De tror att det är en njutning för mig av samma dignitet som glass för deras far?

Jag tycker att det här är gravt ORÄTTVIST! Jag vill  bli väckt med löften om skumbad och spahelger – om filmupplevelser och vänner som kommer på middag.

Jag är plötsligt jätteindignerad. Kan de inte läsa av mig bättre än så? Jag vill inte åka till ICA!!!

 

Eller nåja. Inte förrän framåt eftermiddagen iallafall.

Det är så orättvist att jag inte ens kan somna om.

När jag kommer ut i köket ler M mot mig.

M: Lyckades de med dig också?

C: Nagurömpflvannkrmlkei.

M: Så de lyckades alltså?

C: De valde FEL SAK!

M: Men du vaknade.

C: Så du menar –

M: Inte fel sak.

Tyst. Länge.

C: Gör kaffe!

M: Klart.