Jag får en välbehövlig sovmorgon – tack M – och när jag väl masar mig upp sitter E och H och bygger ett av E:s nya julklappspussel. Nej. Så är det inte.

E bygger och H sitter bredvid med en min som kanske bäst kan beskrivas med en hänvisning till martyrernas mimik när de stoiskt svaldes av lågorna för den goda sakens skull.

-Vad duktig hon är på sitt pussel, säger jag när jag har tittat en stund.

-Jag är mest rädd för att hon kommer att lägga klart det.

-Rädd?

-Hon har lagt det där pusslet 32 gånger idag.

-Duktigt! Men varför rädd? Lite trött på det – det kan jag förstå. Men rädd…

-Ja… varje gång hon har lagt det måste vi dansa pusseldansen. Och den – åh nej. Nu är hon klar igen.

E lyfter sina armar mot H som med en uppgiven min tar emot henne i sin famn. Pusseldansen består i att E skriker ”PUSSELDANS! PUSSELDANS!” samtidigt som hon drar H i håret och begär att få bli snurrad runt väldigt fort. När centrifugalkraften gjort sitt sätter H ner E och tittar sorgset på återstoden av sitt hår medan E tar isär pusslet och börjar om.

Och jag häpnar ännu en gång över hur mycket kärlek H känner för sin lillasyster. Det vore ju väldigt lätt att ignorera den lillas krav på dans och lika lätt att bara råvägra. Men H, helgongod när det gäller E och hennes nycker, ställer upp. Gång på gång på gång.

Observera den diaboliska glimten i ögonen.