Älskade lilla vän. Jag vet. Det var härligt. Alltihopa. En perfekt dag.

Strumpan med godis i. Att riva pappret av presenter. Att få presenter. Bilar, dockor, böcker, skivor, kläder, filmer… Maten. Godiset. Julmusten. Allt detta kryddat av tvååringens krona på verket: att man inte anar innan. Att man inte vet att man kommer att få. Att allt är en underbar total levnadsglad härlig överraskning. På överraskning. På överraskning.

Jag vet. Kan det bli bättre?

Så jag förstår. Jag förstår fullständigt.

När vi upptäckte att stora tomten i hallen var borta så anade jag nästan var han var. För jag vet att man vill ha med sig något från en fulländad dag.

Så jag smög in till dig med kameran i handen för att fotografera er. Jag var inte alls förvånad, bara lite uppfylld av sötheten i det hela.

Men jag blev förvånad. Jag hade inte märkt något när jag ställde tillbaka fruktskålen på pianot. Jag hade inte märkt något ens när M sade att det såg väldigt minimalistiskt ut i pianovrån i vardagsrummet. Jag tänkte på det först när jag snavade över din nya dockvagn.

Så kära älskade lilla vän – jag vill ogärna väcka dig men samtidigt håller jag på att gå under av nyfikenhet. Varför tog du med dig fem extra tomtar och satte i din barnvagn?

Men nåja. Det är jul. Så frågan man kanske bör ställa sig snarare är ”varför inte?”

Alla bloggläsare wherever you are och vem du än valt att lägga i din nya dockvagn inatt: GOD JUL!