När A vid lunchen meddelar sitt nyårslöfte: att rädda fler människor ur livsfarliga situationer och genom detta få officiell superhjältestatus (såklart) så börjar vi diskutera vad vi har för tankar om nyår.

Jag har varit gift med M i tio och ett halvt år och bott ihop med honom i snart tolv år. Och jag har aldrig anat att han har en så genomvidskeplig syn på nyår. Eller på städning (jo förresten – det har jag nog anat).

Han tycks tro (och vana bloggläsare kommer ihåg hur osannolikt maniskt totalt städgalen han är) att om man bara städar supersupersuperduperordentligt till tolvslaget så kommer huset att vara välstädat hela året och vi kommer att vara fria att ägna oss åt städningens guldkant: dammputsning av vindens skrymslen och tandborstskrubbning av ytan bakom kylskåpet. Då får man städa de där fantastiska extraställena som man sällan  hinner ägna sig åt när den vanliga plebejstädningen äter upp ens tid och kraft. Vilken lycka som kommer att vederfaras oss 2013 med andra ord – så säger alltså M.

Men.

Så är det ju naturligtvis inte alls.

Den sannaste sanningen om det verkligt viktiga på nyårsnatten är en helt annan.

Den är väldigt viktig, väldigt sann och väldigt existentialistisk. Visst. Det är inte direkt mitt största livsmål kanske. Men det är ett väldigt viktigt nyårsmål.

Och eftersom jag vill att ni kära bloggläsare också skall ha ett ljuvligt 2013 så skall jag dela denna sanning med er.

Om alla strumpor som går att para ihop är ihopparade till tolvslaget så kommer inga strumpor att förlora sina partners i sådana här femte-dimensionen-dyker-upp-i-tvättmaskinen-och-förtär-med-sin-lidelses-eld-ena-maken-i-varje-strumppar-olyckor.

So now you know.  Nu kan jag med ro i själen släppa iväg dig på nyårsfirandeförberedelser –  för nu vet du det viktigaste.

Go for the gold.

Och kom ihåg: sortera nylonstrumpor för sig. De gillar inte att vara ihopblandade med de andra ens i singelkorgarna.