-Vad har du gjort på dagis idag? frågar jag E i bilen på vägen hem.

-Pengar! vrålar hon hänfört.

-Pengar?

-Jaa! Fröken gjorde pengar – jag gjorde pengar. Alla barnen gjorde pengar! skriker hon. Hon verkar glad och nöjd, som man är när man ägnat sig åt lukrativ verksamhet hela dagen.

-Eh… ok. Gjorde fröken pengar?

-Fröken gjorde FÖRST pengar, förklarar hon pedagogiskt. Sedan gjorde barnen pengar. Sedan lade vi pengar i en stor stor hög.

-Öh… vad mysigt, säger jag med ett försök till övertygelse.

När vi kommer hem vill hon direkt springa in:

-Jag skall göra pengar till DIG mamma, erbjuder hon generöst.

Jag följer efter. Lite dimmig känner man sig allt efter ett sådant erbjudande. Hon går raka vägen in i köket och till kökslådan. Tar fram en liten barnkniv. Vänder sig till mig och begär att få en banan.

-Bananpengar mamma! säger H ivrigt. Det var BANANpengar de gjorde på dagis. De skar bananer i skivor och åt till mellis säkert. Eller hur E? Visst var det så? E nickar lyckligt.

-Det visste jag väl hela tiden, säger jag.

-Tänkte du att hon skulle göra riktiga pengar åt dig mamma? frågar H milt.

-Eh – nej, säger jag. Naturligtvis inte. Jag vet vad bananpengar är.

-För hon är jättedålig på att göra RIKTIGA pengar, väser H i en förtroendeingivande viskning. Hon kan inte ens rita av en tjuga. Så det är bättre att hon håller sig till bananpengar. Tills hon blir större iallafall.

-Öh. Brukar ni – öh – göra pengar?

-Inte i skolan förstås, skrattar hon glatt. Utan bara hemma. Och de är inte så bra än. Men vi jobbar på det. Snart blir vi bättre: Om ett år kan man inte se skillnad på våra tjugor och äkta tjugor.

-OK, säger jag och känner mig som att tillvaron har förändrats ganska avsevärt sedan jag var barn.

Och så funderar jag lite, lite, lite på vilket som är värst: att mina barn vill bli falskmyntare eller att de väljer att förfalska så väldigt små belopp.