Tittar ut genom fönstret på storbarnen som kör ”äventyrsskridskor” där ute. Äventyrsskridskor är som vanliga skridskor förutom att man inte åker på en civiliserad iordningplöjd bana utan där det finns is på våra småvägar och vår uppfart. Det blir uppför backar och nerför backar – lutningar och grästuvor som står upp. Ett roligare sätt säger de och det ser väldigt kul ut.

H flyger fram. Hon piruettar och improviserar – man hör nästan musiken hon har på sin telefon till – Hannah Montana – och det är glädje och lust över tagen. S tar sig fram lite mer målmedvetet. Det är inte att det inte är lekfullt – det är bara det att medan H leker som en ballerina leker han som en teaterproducent. Jag kan se hans pjäs precis som jag kan höra H:s musik – han är en hemlig agent på väg på ett hemligt uppdrag – över en stelfrusen sjö – för att föra ett hemligt meddelande till en viktig general. Han är den enda som kan göra det. Den enda som är snabb nog. Man ser stämningen – allvaret – ansvaret – den bistra insikten att Det Måste Ske.

A, stackaren, leker inte direkt. Han försöker mest hålla sig upprätt. Han kan snabbt springa fram på medarna utan att trilla men det där med att ta skär har inte riktigt satt sig i skallen på honom. Han går på skridskorna och gör det förhållandevis väl. Fast – oj – där föll han.

Han föll tvärsöver den hemliga agenten och blixtsnabbt var ballerinan framme och trasslade ut alla ben och fötter och fallna vantar. Hon satte S på rätt kurs igen och tog A i armen och åkte lite med honom.

Och plötsligt faller åren av mig och jag är tillbaka på min första cykel. En klar höstdag i vårt nya kvarter. Röd. Jättestor – säkert 16 tum. Och jag och min bror fick lära oss cykla på samma gång. Min bror föll av sin tolvtummare och jag fick panik och kunde inte bromsa så jag körde över honom.

Känslan av att ha rullat sin cykel över sin bror. Den otäcka känslan av att jag svek ett ansvar. Har inget annat minne av hans reaktion än att han skrattade och reste sig och hur vi fortsatte att öva. Men jag minns iskylan i mig.

Och tittar ut på mina barn. Och tänker vilken förmån det är att ha H som storasyster. Kompetent. Varm. Fixande och donande. Och så tänker jag vad bra det måste kännas att få vara en sådan storasyster som H – att hjälpa andra – att ordna och dona.

Och jag känner mig plötsligt som en i en stor gemenskap. Kanske är det skridskorna hon har på sig som gör det, och det faktum att jag står och tittar på piruetterna… men jag blir ett med alla de mammor som hoppas och längtar och gläds när barnen lyckas med det man inte själv klarade av. I många fall isdans – fotboll – tennis. I mitt fall: omhändertagande av bröder.

Jag känner en viss rördhet för alla oss mammor som står där och gläds.

Det är en slags genetisk glädje. Att mina misslyckanden och fel inte dör med mig. Att framtida generationer nog kan reda ut det där.

Ja.

Och sedan blir H irriterad på A som inte vill lyssna på Hannah Montana och så skriker hon fula ord åt honom och skrinnar bort över isarna och lämnar honom med bara en mager slana till ungbjörk som stöd.

Och så tänker jag inte så mycket mer på sådana saker på ett tag.