Det var ju aldrig meningen att det skulle bli så här. Och egentligen är jag inte en sådan här person. Inte EGENTLIGEN. För att det är ju inte så att jag direkt misstror M. Eller nåja. OK då. Men jag misstror honom bara när jag verkligen har fog för det.
Och grejen är att det här är ju – vad skall jag säga – en vana vi har. Redan andra veckan vi bodde ihop hade mönstret etablerats, och etablerats väl. Ett eget-uttänkt typiskt-vårt-liv-beteende som vi redan då satte i system. Så här ser det ut:
Jag köper godis. M äter av det. Jag blir sur och gömmer godiset.
Och sedan hittar han det och äter upp det sista också.
Och lämnar vänligen påsen i gömstället. Tom.
Och så blir jag arg över den tomma påsen.
Och så köper jag nytt godis.
Och allt börjar om igen.
På sistone har vi dock ändrat på våra rutiner eftersom jag inte köper godis längre. Och det är ju en bra förutsättning, förstås, för ett lyckligt liv tillsammans. Finns inget godis att äta eller gå och sniffa sig fram till, så är det omöjligt att ta det sista godiset och lämna kvar endast den där tomma skrynkliga meningslösa påminnelse om det goda som förut varit.
Och därför borde ju det här inlägget sluta med att konstatera att förhållanden där man inte äter godis är mycket bättre förhållanden.
Men ni förstår ju själva att det inte är så – att det omöjligt kan vara så.
För jag glömde två oerhört viktiga sanningar. Två grundbultar i varje gift kvinnas mentala make-up – som varje medelålders fru borde hålla i minnet – eventuellt brodera och sätta upp på väggen om det är det som krävs för att hon skall komma ihåg det.
Jag skall berätta vad de är. Ja. Jag skall det. Jag skall faktiskt avslöja dem för er.
För jag tycker att det är viktigt att ni lär er något av den här bloggen. Att ni inte gör om mina misstag.
Så här var det: idag skulle jag sticka.
Och då tog jag fram min stickpåse.
Och då fick jag mig en – tja, låt oss använda uttrycket överraskning.
En som innebar att jag insåg att det finns något mycket, mycket värre än när ens man kallblodigt och utstuderat, med berått mod, stulit ens sista godsak.
Och det är när ens man inte kallblodigt och utstuderat, med berått mod, stulit ens sista godsak.
För att om man runt den 22 december eller därikring bestämde sig för att det var ytterst viktigt att inte ens man åt upp den sista goda apelsinen hushållet hade att bjuda (eftersom man själv ville knapra den i nattens tysta timma) och för att förhindra att han fick ögonen på den lade den i sin stickpåse. Och sedan med julstress och klappinslagning och ritch ratsch filibombombom glömde bort att äta upp den senare på kvällen när man väl fick tid för sig själv.
Och sedan hittar den 3 1/2 vecka senare. I sin stickpåse. Där det också ligger en rätt ullig stickning. Då önskar man att han antingen hittat den och förtärt den eller att de besprutade frukten lite mer nuförtiden.
Av hänsyn till bloggens goda läsare låter jag bli att lägga ut en bild. Istället vill jag introducera er för de två grundläggande sanningar som jag borde ha kommit ihåg.
Frukt är INTE godis.
och
En tom påse är inte alltid det värsta som kan hända en.
8 svar till “Den tomma påsens intetsägande budskap”
Vad allt går inte att skylla på en man! Säg mig! (Det var inte en fråga;)
Svar ”Hjärnan”: Brutalt? Tja, inte för att jag vill förstöra den spännande och högst smickrande bilden, men om du först tänker dig att vi talar om en verkningsgrad på ca.15 procent och att den (hjärnan) läcker som ett såll, så förstår du genast att ”STJÄLA” mycket väl kan bli aktuellt bara för att hålla den igång (senast idag stal jag ett par liter från Maria t.ex…). Sen handlar det mest om att sitta väldigt stilla i båten, låta den få ticka och ryka i sin egen takt. Inte många levande skulle ha tålamodet. Tror inte att det har skett något försök ens… =)
Men om man tittar på rutan här som jag nu skriver i, så ligger det ju faktiskt till som så att den rymmer ett helt bokstycke, ledigt. Jag tycker faktiskt att det är ett rent slöseri det som sker idag med alla ”Bra”, ”fint”, ”Kul”, ”kram”, osv – kommentarer därute!
Excavera mera! :)))
Dina Insikter öppnar för mig nya sätt att se verkligheten, o guru. ”Frukt är inte godis”. Min fråga är bara: HUR kan man glömma en APELSIN i tre och en halv vecka???? Om inte genom fullfjädrat Christmas Abuse, eller vad det heter. Ta det inte som kritik, o guru, bara som ett uttryck för fruktomani.
Hihihi, störtskönt skrivet!!! Om godis e det ni bråkar om så har ni det alldeles alldeles underbart tillsammans Å det tror jag att ni har. Kram
§ Sen tycker jag, rent spontant… att förfarandet med att lämna kvar den tomma påsen efter slutförd plundring INTE skall hållas emot förövaren. Vad vore ett bättre alternativ? Att han kom emot dig med den tomma påsen dinglande i handen, andandes krämkola ur munnen och förklarandes att ”nu tog det visst slut…”? Eller att smussla ned den i sophinken så att du fövirrad finge irra runt i hela huset letandes efter vart den tagit vägen?
Jag kan hålla med om att det kan förefalla som ett uttryck för en viss förslagenhet, eller kanske till och med med feghet – detta att bara ta hand om innehållet – men jag tror att mitt resonemang visar att det tvärtom kan ligga en mycket noga övervägd omtänksamhet bakom!
Jag yrkar således på friande vad gäller själva påshanteringen och att ”målsägaren” hädanefter istället, utan särskilt knot, tillvaratar kvarblivna plastpåsar till bruk för sin apelsinhantering.
2. Du fick nog ett lite blurrigt svar på dina senaste funderingar borta hos mig. Jag vill därför tillägga att:
2:1. Det är såna som du som får den att ticka och ryka.
2:2. Jag finner ingen alldeles hållbar logik i din teori om indiciet för att det skulle kunna föreligga en bristsituation gällande vad du själv har, eller inte har, av värde att excavera. Så, om du vill ursäkta, så lägger jag helt fräckt bort den (teorin) och vill istället, i all ödmjukhet, framlyfta den praktik som du dagligen exekverar, fr.a. här på denna häftiga blogg, och påstå att du bara råkat tala i nattmössan.
Fnitter. Saquer verkar vara i högform dessutom. Det är verkligen intressanta frågeställningar du tar upp i din text. Ev, jag säger, ev kan garnnystanet räddas på följande sätt:
Härva garnet runt t ex en stolsrygg.
Knyt om härvan.
Tvätta garnet för hand.
Häng det till tork med en tyngd, t ex en schampoflaska längst ner i härvan
Nysta om garnet.
Om garnet är möjligt att rädda eller inte beror på hur äckligt det är. 🙂
Livets grymma sanningar, oerhört tufft när de uppdagas. Jag ska noga följa dina visdomsord!
Underhållande läsning som alltid. En gång i tiden när jag ammade tvillingarna brukade T gömma godis ÅT mig, tex bakom tvättmedlet för att jag skulle bli glad när jag tvättade och liknande…