Tolv år med M.

Vi kunde ha träffats på puben. Folk gör ju det. Jag skulle ha jobbat i baren och skrutit över hur många whiskeysorter jag hade hemma. Du hade varit en sådan kund som dricksade med generositet. Du hade dragits till mig för att jag hade gått och bytt kanal på tv:n när reklamen blev för förutsägbar. Jag hade dragits till dig för att du firade ditt beslut att sluta röka genom att gå och sätta dig i pubens rökrum.

Vi kunde ha träffats på någon kvällskurs. Du skulle ha stavat fel till allting. Jag skulle ha ställt petimetriga frågor till kursledaren och för övrigt aldrig hållit tyst. Jag skulle ha  dragits till dig för att du skriver ”FY HELVETE VA TRÅKIGT” i alla böcker som du inte gillar. Du skulle ha dragits till mig trots att jag inte hade kunnat låta bli att peta dit ett ”D” på rätt ställe i din bok.

Vi kunde ha träffats i en tvättstuga någonstans. Du skulle ha hållit så rent. Jag skulle ha gått och bytt plats på bokningsblocken för att förvirra samtliga boende och sedan blivit vilt generad över att jag inte var tillräckligt konventionell för dig. Du skulle ha dragits till kaoslängtan inom mig. Jag skulle ha dragits till dig på det sätt som man naturligt gör till någon som instinktivt gör rent torktumlarfiltret både före och efter användning.

Vi kunde ha träffats på en obskyr filmklubb. Du skulle ha svarta kläder och sitta i hörnet och se mystisk ut. Jag skulle ha väldigt starka åsikter om allting och skratta när ingen annan skrattade.  Jag skulle ha dragits till dig för att du fattade vad jag skrattade åt även när du själv ansåg att en mild muskelryckning i ena mungipan räckte. Du skulle ha dragits till mig för att jag skulle ha haft med mig en laminerad skylt där det stod ”NER MED TOM CRUISE”.

Vi kunde ha träffats på ett gym. Ingen av oss skulle i och för sig ha tränat där men vi kunde ha gått förbi kanske och gått rakt in i varandra. I så fall så skulle vi båda ha återvänt dagen därpå för att sentimentalt och slösaktigt ha köpt träningskort på just detta gym och sedan aldrig använt dem. Kanske hade vi satt oss på en bänk utanför och delat en påse extrafeta extrasaltade chips och njutit av att vi slapp träna? Du skulle ha dragits till mig på grund av att jag kom med det där dateförslaget att sitta på en bänk och äta chips och jag skulle ha dragits till dig för att du hade låtit mig få nästan alla chipsen.

Vi kunde ha träffats på en danskurs kanske. Nej. Nej – där drar vi gränsen. Ingen av oss har den typen av integritet som man måste ha om man skall kunna gå på danskurser med bibehållen självrespekten. Ingen av oss har den sortens humor som håller tyst när man hör textrader i stil med ”i natt i natt är det du är det jag och vi följer så lätt minsta motståndets lag”. OK.  Där kommer mina fördomar om danskurser fram. Men å andra sidan har du exakt samma fördomar om danskurser som jag. Så vi skulle ha gått därifrån.

Tillsammans. Vidare i livet.

Till puben. Till tvättstugan. Till filmklubben. Till parkbänken utanför gymmet.

Och ingen av oss hade riktigt varit smarta nog att uppskatta ironin i att vi flydde från textraden ”och vi följer så lätt minsta motståndets lag” genom att faktiskt följa minsta motståndets lag.

Men det gör inget – för inget av det där hände på riktigt.

Och ändå sitter vi här nu.

Och du har laptopen i knät och läsglasögonen på. Förnuftiga tofflor på fötterna och en gladrynka vid munnen som du inte hade för tolv år sedan.
Och jag har laptopen mitt i ett hav av kaotiska pappershögar. Gnolar. Barfota. Och jag gör alltid rent torktumlarfiltret nuförtiden. Både före och efter.

Jag tycker vi har klarat oss bra.
Vi tar väl några dussin år till?