Jag jobbade idag för första gången på en vecka. Och M och barnen har fortfarande jullov. Och så råkade jag få med mig M:s plånbok till jobbet så de inte kunde åka iväg på sin roliga dag som de hade planerat.

Mitt fel alltså att de inte kunde gå på museum och ha det mysigt. Usch. Jag hatar när saker är mitt fel. Så då köpte jag glass på vägen hem. Ganska mycket glass. Kompensationsmycket glass. Mycket glass är fyra liter. Kompensationsmycket glass är sex liter.

Och ni som har läst här ett tag vet att M gillar glass.

Så jag var rätt nöjd. Men inte helt nöjd. 6 liter glass är mycket. Men är det tillräckligt mycket för att kräla i det smutsigaste av stoft och visa hur imponerad jag är av att han inte alls blev arg – och samtidigt glassmässigt uppvisa en anda av ödmjuk medvetenhet om den rasande sjua på Richterskalan som jag skulle ha givit utlopp för om det hade varit han som hade fått med sig min plånbok till jobbet?

Nä. Inte ens sex liter blandat Ben&Jerry, Häagen-Dazs och Björnen och Lejonet kan ordna det.

Jag såg ett paket kärleksmums på min väg mot kassan och lade till det. Det kändes rätt. Kärleksmums liksom. Säger det mesta. Fast jag glömde bara bort en viktig sak.

Det är ju FRUAR som blir glada och nöjda av choklad.

ÄKTA MÄN vill istället att hela familjen skall göra något roligt tillsammans. Något sådär härligt och mysigt där alla är med. Något som pappan själv får välja. Och redan där borde jag ha förstått. Ni har säkert redan gjort det.

Vi skall ha storstädning imorgon. Hela huset med källare och allt. M kallar det för familjeidylliskt tillsammansskap.

Jag kallar det för hämnd.