Jag VISSTE att vi skulle hamna i skogen. Jag visst det i samma sekund som E öppnade lådan och tog fram telefonen.

Och för all del – det är inte så att jag har mycket emot skogen. Jag försökte faktiskt få med mig H dit på en promenad halva förmiddagen. Men jag hade väl kanske inte tänkt mig att det skulle bli på det HÄR sättet. Det frustrerade sättet. Det-här-kan-inte-sluta-på-ett-bra-sätt-sättet.

Men vi kanske skall backa lite i handlingen.

Alltså: E går med bestämda steg till den hemliga lådan där hon inte skall veta om att H förvarar sin telefon. Hon rycker upp den lilla mintgröna luren och räcker den till storasyster.

-Goola! säger hon bestämt.

Fem minuter innan detta hade E nämligen upptäckt att våran gran är borta. Den har varit borta sedan i fredags. Jag vet att vi borde dansa runt den och kasta ut den idag enligt alla konstens regler men när barrhögen intill träskelettet är högre än själva granen så inträder undantagsregeln. Den innebär att man får lyfta bort hela granen bums och dammsuga så mycket man vill. No questions asked – no party required.

Idag upptäckte E alltså att granen var borta. Hon blev mycket orolig. Hon letade bredvid bokhyllan, bakom skostället, inuti garderoberna, nere hos katterna, till höger om städskåpet, till vänster om stereon, under sin säng och inne i ugnen. Men ingen gran.

Och ja. Vi hade pekat ut genom fönstret på själva granen som ligger på ”brännbart”-högen ute på åkern. Men den uppvisar ju inte så stora likheter med sitt forna jag. Den är som en utsvulten och avklädd aristokrat på väg till franska revolutionens mest förnedrande halshuggning: inga dekorationer, inga vackra färger. Så hon trodde oss förstås inte.

Istället vände hon sig till nästa auktoritet i ordningen: H. Och drog även fram H:s stora auktoritet: Google på telefonen. Så nu är vi där:  hon försöker få H att googla fram var vår gran är. H tittar på mig med ögon som vädjar om hjälp. Jag förstår att hon förutser vissa svårigheter med att bli trodd om hon försöker berätta för E att vår gran inte förekommer på google. Jag öppnar munnen lite på måfå för att se om jag kan komma på något att säga som kan hjälpa henne på traven men vid det laget har H redan skrivit in ordet ”gran” i sökfältet.  ”Granar finns i skogen,” läser H högt innan jag hinner hejda henne.

Och så går det som det går. Som jag visste att det skulle gå.

E, H och jag klär på oss alla våra kläder och går ut i skogen. På jakt efter en gran som numera bara finns i fantasin (men den är fin). Lite kan man ju fundera på om Batman hade gjort så här. Eller Fantomen. Eller James Bond. Troligen inte. De var inte så mycket för att vara andra till lags. Men vi är snälla tjejer som stöttar varandra även om det känns som en ganska tröstlös promenadidé: vi skall gå ut i en skog som har både för många och för få granar. Massor. Mängder. Men inte rätt.

Fast när vi väl kommer till skogen drar H hårt i min hand.

-Mamma… säger hon. Du ser helt uppgiven ut. Men! Tänk efter lite nu.

-Hm?

-Var på internet tror du att det står ”granar finns i skogen”?

-Öh, jag vet inte. På massor av ställen antar jag.

-Men mamma.

-Jag vet inte.

-Fattar du inte? Jag sade bara så! E ville leta efter granen. Du ville gå till skogen. Jag gjorde alla glada på en gång. Genom att bluffgoogla!

-Öh… ok… ja – jaa – det är rätt skönt i skogen idag.

-Ja! Det är det faktiskt. Så var lite glad istället! Titta! E har glömt bort granen och vill bara springa och klättra.

Jag ser att det stämmer. Jag slutar grubbla, och bestämmer mig för att njuta istället, och går över stock och sten med döttrarna. H har rätt.

En snäll dotter och en bra dag skall icke förspillas.

Och om ni inte tror mig så kan ni googla det.

In memoriam.