Känslan när man har lämnat på dagis.

Känslan när man har lämnat på dagis efter ett långt samtal med en leende förskolefröken.

Känslan när man lämnat på dagis efter långt samtal med leende förskolefröken och sedan ett långt samtal till med en likaledes leende förälder i kapprummet.

Känslan när man har lämnat på dagis efter båda dessa långa samtal med leende personer och sedan när man skall gå ifrån dagis…

Känslan när man sedan skall gå ifrån dagis och bara kastar en blick i spegeln när man går.

Och upptäcker att man visst hade glömt att ta bort den illgröna ögonskugga som ens lilla dotter generöst nog sminkade en med på morgonen.

Den illgröna ögonskuggan i en specifik nyans av illgrönt som drar åt en blandning av den färg som uppstår när en galen och ondskefull vetenskapsman syntetiskt försöker framställa den mest illiga illgrönhet som någonsin fullt ut bevisat att en nyans inte är naturligt framställd och den färg som uppstår när man drömmer tjugoåtta-faldiga mardrömmar om ordet ”illgrönt”. Precis exakt den illgröna nyans som sätter ”ill”-et i ”illamående”.

Känslan när man upptäcker att man visst glömde ta bort den illgröna ögonskuggan som ens dotter generöst applicerade på ens nästipp.

Och som en slags artistisk mustasch.

Den känslan.

Den känslan är lite svår att uttrycka på ett adekvat sätt.

Men man förstår ju varför de log.

De log för att dölja tårarna.

Glad måndag alla bloggläsare.