Den här söndagen verkar tro att den är en måndag. Den verkar tro att den är den typen av måndag som behöver en rejäl dosis lyckobringande för att överhuvudtaget närma sig den vanliga lyckonivån hos måndagar. Den verkar tro – om du har några sekunder över för att följa med mig in i äkta och pseudomåndagars land – att det är den sortens måndag som de andra måndagarna inte vill ta i med tång eftersom de (de andra måndagarna) hävdar att den här måndagen är den sortens måndag som ger måndagar dess dåliga rykte.

Dagen började med att E:s docka blev dekapiterad under en hjärnoperation som A utförde på ett kanske aningens okonventionellt sätt.

Sedan rymde hunden.

Sedan körde M i diket med min bil när han stack efter hunden.

Och det är klart att jag har haft lediga söndagar som har börjat på ett lite mer ljuveligt sätt.

Men å andra sidan kan man ju glädja sig åt några saker. Det var inte någon av barnen som rymde. Det var inte någon av barnen som tappade sitt huvud.

Och – bäst av allt – det var inte jag som körde i diket.

Det kan jag leva på länge.