På väg hem från att ha lämnat de friska barnen på skolan går jag in och handlar det som de senaste tio dagarna fått bli ”det vanliga”: några Piggelinglassar – en liten flaska saft – en dricka. Det som sjuklingarna hemma kan tänkas få i sig. Jag stannar till vid tidningshyllan, tvekar lite, och lägger sedan ner en Prinsesstidning med samtliga Disneyprinsessor representerade på utsidan i min korg.

På väg hem tänker jag att det är en sådan där sak som man nog skulle bli upprörd över – ifall man inte hade haft en vårda-barn-natt som var intensiv mellan 21 och 03 och därefter halvslumrat oroligt med ett sjukt barn på varje axel – att det är starkt emot mina feministiska principer att köpa sådana där prinsesstidningar, och att jag ändå gör det.

För Disneyprinsessorna lär ut att skor, handväskor, tiaror och halsband samt förstås klänningar är varje flickas största glädjeämne. Att männen är de aktiva som gör stora och lite sådär vagt statsmannamässiga saker medan flickor vårdar relationer och är snälla. Att hittandet av den absolut rätta presenten är något som ser till att det lyckliga slutet (som alltid är ett stort och överdådigt bröllop) med hundraprocentig säkerhet väntar i kulisserna. Ingen av de här sakerna behöver vara fel förstås. Men moralen i det hela och strukturerna känns lite som att de fängslar in småflickor istället för att släppa dem fritt.

Inte så mycket som handlar om de eviga frågorna. Inte mycket som handlar om alla människors lika värde.

Det är inte bara min feministiska principer förresten. Mina humoristiska principer är också indignerade över inköpet. Skall du låta dina barn tro att humor måste vara gullig? frågar de irriterat och tänker ge sig ut på en lång JohnCleese-inspirerad Basil-Fawlty-överreaktions-runda för att få fram poängen på det där sättet som man bara kan få genom att tjata ihjäl den.

Tack och lov är vi hemma innan de hunnit komma så långt. Mina humoristiska principer kan vara en liten småsmula enerverande när man inte sovit så bra.

Och strunt samma för tidningen är köpt. För att E kommer att bli så glad. Det finns en prinsesskrona som man kan göra själv med glitterlim och klistermärken och sånt och det blir precis rätt nivå för vår dag. Men kanske inte rätt nivå för min feministiska självkänsla.

Och så sitter E och klistrar med glitterlim överallt på vårt köksmöblemang och sina händer och ibland på kronan. Och jag sitter bredvid och slösurfar. Och plötsligt går det som en rojalistisk trumpetfanfar genom stämningen – som en frispråkig härold med pagefrisyr och goda nyheter att läsa upp – som en glassko som passade så väldigt alldeles totalt extrarätt på just den fot som förtjänade att bära den.

Ja. Sådant kan man hitta ibland när man slösurfar. Ibland.

Och då inser jag att om man är en mamma som inte orkar vara den rätta sortens förebild för sin dotter så är det tur att det finns prinsessor som är så bra förebilder att hela prinsessrollen liksom byter skepnad och blir något helt annat än den Disney säljer på oss – som gör att själva prinsesskapet handlar om de stora eviga frågorna och står för alla människors lika värde. Och gör det med humor. Heja Victoria.