Vabbar med en feberfri-dag-hemma dotter idag. Hon kollar på bolibompa och jag sitter och googlar planlöst sådär som man gör när man har ett visst behov av vuxenstimulans men ingen tid att egentligen lägga på det. Den cybermässiga motsvarigheten till fastfood: Allt från Palmemordet till Rembrandt till muffinsrecept. När jag befinner mig någonstans i cyberrymden mellan Stockholms arkipelag och femtiofyra nyanser av färger orange kommer E på att det var länge sedan hennes docka var i centrum.

E: Min docka så suk.

jag: Ojdå. Stackars docka!

E: Min docka snora.

jag: Ojojojojoj.

E: Min docka åsså feber.

jag: Mmm. Synd om lilla dockan.

E: Ja! Och dockan såååå hungrig.

jag: Ovanligt när man har feber. Fast det är klart – dockor kanske funkar annorlunda. Vill dockan ha en liten macka?

E: (viskande konversation med dockan) Nej. Dockan inte macka. Då dockan ont huvet.

jag: Oj det vill vi ju inte. Vill dockan ha lite… åh få se här nu. Vad gillar dockor?

E: (viskande konversation med dockan) Dockan älskar bara godis.

jag: (med stor överraskning) Va! Godis! Det var värst!

E: Ja. Dockan SÅÅÅÅ suk men äta godis dockan må bra.

jag: Som medicin menar du?

E: Ja! Godis är medicin. (paus) Ojojoj.

jag: Vad är det?

E: JAG suk åsså.

jag: Stackars!

E: Jag inte äta macka åsså.

jag: Utan du vill istället ha… hmm… vad KAN det vara du vill ha?

E: Jag och dockan äta godis.

jag: Hm.

E: Glass åsså.

jag: Det känns som att du är rätt bra på det här med att vara sjuk.

E: Titta jag så snäll dockan. SNÄLLA E!

jag: Mm.

E: Alla snälla barn äta godis.

jag: Vet du jag tycker att det börjar kännas som att du är ganska frisk.

E: Alla friska barn äta godis.

jag: Dockan då?

E: Dockan SÅÅÅÅ snäll. Dockan ge mig godis!

jag: Då så. Då behöver inte jag ge dig godis då.

E: Du INTE ge mig godis.

jag: OK. Det kan jag ställa upp på.

E: Du ge DOCKAN godis.

jag: Hm.

E: DOCKAN ge mig godis.