Japp.

Det är tid.

Känner du det?

Någonting har hänt.

Det är de sista dagarna i mars.

Och något har definitivt hänt här.

Det är barmark här och var på åkrarna.

Man hör någon enstaka fågel som kvittrar.

Luften är plötsligt söt och ljuv och god att andas.

Människor ler lite mer och uppmuntrande åt varandra.

Ungarnas overaller ligger oanvända och bortglömda i ett hörn.

Istället har galonplaggen tagits fram och lekts helt lerplaskigt blöta.

Vägarna är nästan bara och saknar isfläckar och snösträngar. Hur gick det till?

Snöhögarna hemma har krympt och är nu små miniatyrsnöhögar, knappt manshöga.

Det tjocka lager skare som låg längst upp på snön är nu inte tjockt eller skarigt.

Istället är det mjukt och fluffigt, lite blött och porigt – nästan slaskigt.

Man vill liksom vara ute igen. Man vill peta med pinnar i marken.

Man vill se om det vuxit upp några snödroppsknoppar.

Man vill hänga undan, eller elda upp, dunjackan.

De tjocka kängorna skall få pensioneras nu.

Kanske funderar du på sommardäcken.

Och alla känner det nog i själen.

Tiden är snart snart inne.

Det är nästan dags:

Årstiden har

sagt sitt:

dags

för

en

rejäl

riktigt

hederlig

gammaldags

snöstormschock.