A har lånat böcker på biblioteket med sin klass idag.

Det finns en väldigt spännande grej när A lånar böcker.

Han lånar nämligen nästan genomgående böcker som vi redan äger. Böcker vi har hemma. Böcker som, för att verkligen driva in budskapet med storsläggan, han alltså absolut inte behöver låna.

Idag lånade han Kattresan åt E.

Hon gillar den. För hon äger den. Och vi läser den redan ungefär två gånger i veckan.

Av alla böcker på hela biblioteket valde han den. När jag frågade varför svarade han:

”för jag vet att hon gillar den så klart”.

Logiken som styr det här är ju så – tja… skev kanske? Underlig? Men kanske framför allt: så beundransvärd på något sätt.

Så klart att om man vill vara snäll mot sin lillasyster och låna böcker till henne så måste det vara sådant hon redan har.

Så att man kan vara säker på att hon gillar dem.