A står bredvid mig när jag viker tvätten och lägger upp i stora högar.

-Oj! säger han imponerad. Jag har DUBBELT så mycket kläder som alla andra.

-Det är fullt normalt lugnar jag. Förra veckan hade du mindre klädhögar än de andra. Varje dag faktiskt. Det var NÄSTAN så att jag blev lite orolig. Men jag vet att det brukar jämna ut sig i långa loppet.

A stirrar på mig.

-Mamma. TÄNKER du på sådana saker? Som vem som har mest tvätt? Tänker du så mycket på det så att du kommer ihåg hur det var förra veckan?

-Självklart. Sådant tänker alla vuxna på.

A ser ut som en person som är ytterst skeptisk emot något som någon säger men samtidigt inte vill säga emot.

Och då inser jag en sak. För då minns jag att när jag lämnade av A till förskoleklassfröken imorse sade hon glatt ”Nu kommer solen” och då var jag tvungen att behärska mig hårt för att inte säga ”Åh vad skönt då kan jag hänga ut tvätten”.

Jag behärskade mig inte för att det kändes som en abnormal reflexion över vårsolens glans. Jag menar – så tänker väl alla vuxna. Nej jag behärskade mig för att om jag hade sagt det så hade det funnits en risk att jag skulle ha fortsatt att förklara för henne varför det är bra att hänga ut tvätten. Visst visst den luktar gott och så yada yada men viktigare är att det får plats massor med mer tvätt om man hänger ute. Åh ljuva känsla. Massor av tvätt.

Jag ler för mig själv vid tanken på massor med fin ren tvätt som viftar i vinden och bara väntar på att få komma in i huset och sorteras. A tittar oroligt på mig.

-Mamma nu ler du sådär konstigt igen.