Tänk er öppningsscenen i en skräckfilm. Hjältinnan sitter i ett rum och läser ett brev. Väggarna har blomtryck och brevet är svagt gult. På hjältinnans läppar leker ett litet leende som om hon inte anar fasorna hon har framför sig.

Klipp till hjältinnans fönsterutsikt. Våren är på gång. Det är vackert – himlen är blå och man anar den där luften som bara finns på våren. Den där luften som är både doft och nyskapelse på samma gång. Plötsligt hör vi att musiken som spelas i bakgrunden porlar som en vårbäck.

Vi klipper tillbaka till hjältinnans ansikte. Det är tydligt att brevet roar henne för hon ler ännu större nu. Leendet är sorgfritt – lyckligt som ett barns. Är det ett bröllop som planeras? En fest? Är det en kär vän från förr som delat med sig av glada tidender?

Vi kommer aldrig att få reda på detta.

För nu – in i idyllen – kommer Ondskan farande.

Det är när hjälten kommer upp för trappan. Hans min är bister och sammanbiten och han rör sig snabbt såsom man gör om man bär på ett dåligt budskap. Han öppnar trappgrinden – tar ett par snabba steg över tvååringens lego-nylonstrumpe-experiment och säger de ord som hjältinnan kommer att höra ekande i sina mardrömmar för all framtid – de ord som stänger till glädjens dörr – de ord som sveper som en iskall polarvind in i en annars rätt idyllisk vardag – de ord som klart och tydligt förkunnar att kristillstånd har inletts.

”Tvättmaskinen är trasig.”

Bloggen kommer att återkomma när tillvarons ordning återställts.