Livet enligt Puh


Jag reder ut H:s trassliga hår med en hårborste och extremt tålmodigt tålamod (för att vara mig i alla fall). Hon pratar glatt om Yohios olika musikvideos och säger sedan, utan någon som helst övergång:

-Mamma, du är precis som I-or.

Jag suckar och bekräftar väl i och med det hennes utsaga. Ja. Det känns lite tungt och existentialistiskt så jag suckar igen. Åh nej. Nu blev det ännu mera Ior-likt. Suck.

Och igen! Ännu mera!

Nåja.Det är ju inte så konstigt.

Det trassliga håret och den stressiga morgonen. Vem som helst kan bli dyster.

-Jag vet säger jag ödmjukt. Jag vet. Det är bara lite svårt att vara positiv på morgnarna. Det blir lite… lite så som att min favoritmat är tistlar och att jag bara är lite ur led.

-Mm säger H ivrigt. Och så har du tappat din svans.

Hon pekar på golvet där laddningssladden till min mobil hänger efter den som en lealös huggorm som inte vill släppa taget om sitt byte.

-Var det det du menade?

-Ja! Vad annars?

-Jag tänkte att du kanske tyckte att jag hade lite surt och trött morgonhumör.

-Nej! Inte på det sättet! På det sättet är du inte alls som I-or.

-Ta-

-Du är mer som… Kanin.

-Som KANIN!?

Alltså inte för att jag på något sätt vill lägga mig i min dotters personlighetsanalyser men jag tycker att jag är som Uggla. Inte Kanin. Kanin som är  beskäftig och lägger sig i och är extremt långrandig och entusiasmerar över urtråkiga saker och –

Hm.

Vänta lite nu här.

Kanin alltså. Hm. Hmpf.

Suck.

Och Ior då.


9 svar till “Livet enligt Puh”

  1. Det där med tovigt hår har jag en erfarenhet av som jag nog aldrig glömmer. Dotterns hår slets allt mer, när vi seglade runt södra Sverige via Göta kanal. Jag kammade också tålmodigt ända hemifrån till Blekinge. Dottern, som älskade sitt långa hår, var inte lika tålmodig trots att jag gjorde mitt bästa för att det inte skulle ömma. I Blekine var vi vid vägs ende. Hårburret var inte att reda ut, enda sättet var att kapa det, henes vilda protester till trots. Jag jagade upp frisörer och fick till slut tid hos en. Det blev en ny kort frisyr och tovfritt hår. Vi kunde fortsätta båtturen, men redan i nästa hamn kom katastrofen. Hon skulle vara med och lägga. Vi närmade oss en båtgranne, som ville hjälpa oss och ropade då ” hör du grabben, tag tampen här …” Dottern  blev förtvivlad och jag undrade vad jag låtit ske. Hade jag könsförändrat min dotter, när jag lät hennes lockar falla? Hon förlät mig nog aldrig och sedan dess har hon låtit håret växa och alltid haft långt hår. Även nu i vuxen ålder. Men är det ett kvinnligt drag? Eller sitter hennes styrka på manligt vis i håret precis som i Simsons?

  2. Jag var en gång nära vän med poeten Willy Granqvist. Han pratade jämt om Puh – och Nasse. (min första katt fick dock heta Ior). Willy var mycket beläst, men höll (tror jag) Milne som en av de största. Willy var också mycket mycket klok och älskvärd, precis som H, C, E, A, S, M.:)

  3. Javisst! Den lilla ändringen gjorde så mycket!

    Tänker när jag ser Saqers kommentar att ansgarssyskonvärlden påminner om Puhs värld och om Mumindalen med sina representationer av oss alla.

  4. Haha – min syster som kanin på morgonen? Det var värst – men det är väl så att vi båda ändrat oss var unga och fortfarande bodde hemma? Jag hade för mig att du var morgontrött och lättretat på morgonen (i alla fall av en ihärdig och supermorgonpigg lillebror)?

    ::David