Skolstashowen har varit. Alla barnen som uppträdde var fantastiskt duktiga. Möjligen,  möjligen att lärarna som har roddat det hela och stått ut med alla artistiska temperament som har florerat och allt annat som hör ihop med show biz var en liten aning duktigare ändå. Men – med det sagt: fantastiska barn. Underbara barn.

Båda mina barn som showade skötte sig med den äran. Eller alla tre kanske jag skall säga, för E kunde inte motstå rampljusets lockelse och gick upp på scenen för att hjälpa S med hans dans litegrann och rev faktiskt ner en hel del applåder med sin insats.

I bilen på vägen hem när vi pratat om allt som var bra med mina barns nummer – och det var mycket – recenserade H mitt uppförande under kvällen.

-Mamma du var inte SÅ pinsam. Fast du bröt mina regler. Du var inte tyst hela tiden som jag hade sagt! Du applåderade högre än alla andra och visslade fast jag hade sagt åt dig. FAST du inte fick. Men du var snäll ändå så därför är jag inte jättearg på dig.

-Men! säger jag. Ett av dina kriterier klarade jag faktiskt: Jag skrattade iallafall inte jättemycket och högt åt mina egna skämt.

Hon stirrar på mig. Länge. Och så säger hon (och det är tonfallet som liksom säljer in repliken ända in i hjärteroten för hon säger det medlidsamt och ömt, som om hon vet att det är dåliga nyheter som det ändå är bättre att jag får reda på än att jag skall leva med en lögn):

-Men mamma det är faktiskt kanske inte så konstigt att du typ inte skrattade. För dina skämt är ju liksom inte ett dugg roliga.

Nähänä. Nänä. OK.