På mina barns skola tar alla barnen av sig skorna vid ytterdörrarna och skall bära dem i handen till sin kapp-plats som är belägen avsevärt längre in i hallarna.

Detta är alldeles för jobbigt så barnen har löst problemet genom att göra något ännu jobbigare: De tar av sig en sko och hoppar på ett ben till sin plats och tar sedan av sig den andra skon och parkerar dem.

Tja. Barn. Ni vet. De funkar så. Krångligt och hoppigt är bra i deras värld.

Denna enbenta balanskonst kan också användas om man vill gå in och ta ett glas vatten eller gå på toa eller något. Den lämpar sig kanske bäst för toabesök där den automatiskt tillhörande dansen blir allt intressantare ju längre tid det tar att skutta sig fram till toaletten.

Iallafall.

Idag skulle S gå med mig genom skolan – via H:s kapp-plats där jag skulle hämta hennes jumpaklädesväska – för att hämta E vars dagis ligger på andra sidan skolan. Och istället för att ta av sig skorna tog han förstås bara av sig en sko och hoppade de ca 40 m det är frågan om.

Han tog av sig bara en sko. Eller för att vara mer tydlig: en foppatoffel.

Hellre än att ta av sig en till foppatoffel – den lättaste skon i universum att ta av sig (flankeras på prispallen av träskor) – hoppade han fyrtio meter på ett ben.

En foppatoffel.

Jag vet inte om det här betyder att han är väldigt lat eller väldigt olat.

Men han är uppenbarligen galen på något sätt.