S är nervös för Skolstashowen imorgon där han skall dansa till kompisars sång. Jag försöker prata lite lugnande, utifrån min allmoderliga godhet och vishet, om hur bra det är med rampfeber och hur kul det faktiskt är när man väl står där, adrenalinpumpad och i fullt ös, på scenen.
S frågar H om hon är nervös – hon skall också vara med i showen. Sjunga. Justin Bieber.
-Så klart jag är nervös! säger hon och luften är laddad med elektricitet, det är som före åska.
-Det kommer att gå jättebra, säger jag med min varmaste stämma och kramar om hennes spända axlar. Du är ju jätteduktig.
Hon vänder sig om och tittar på mig med den där blicken hon har. Blicken som är en blandning av ömhet och förakt. Blicken med den där kombinationen av kaxighet och skörhet. Blicken som bara en dotter kan ge sin mor.
-Mamma… Du sade ju bra saker till S om hans nervositet. Du kanske kan hjälpa mig också?
O. Hon vill ha min hjälp. Hon vänder sig till mig. Wow. En nystart kanske för vår förtrolighet?
-Visst, vännen, säger jag allmoderligt gott och vist. Vad kan jag säga, tror du, som skulle hjälpa dig?
Hon tar sats. Hon tittar på mig och tar sats igen. Och igen. Och så kommer det, det som har bekymrat henne mest:
-Du kanske kan säga så här: ”Jag skall inte andas sådär fånigt och vissla och applådera högre än alla andra. Jag skall inte berätta roliga historier och skratta själv. Jag skall inte PRATA över huvud taget på Skolstashowen. Jag skall inte göra bort min dotter. Jag skall vara tyst och snäll – och om jag inte kan det skall jag vänta i bilen.”
-Öh.
-Lova! Hon ler mot mig. Leendet är som ett blixtnedslag och det är plötsligt som när regnet äntligen kommer efter den där långa huvudvärkstryckande åskstinna perioden.
Så. Ni vet den där mintgröna toyotabussen på Skolstaskolans parkering imorgon? Den med igenimmade fönsterrutor?
Le mot den. Le vänligt mot den. Le uppmuntrande mot den. Le vackert mot den. Och le gärna lite imponerat emot den.
Ty i den sitter en mor som i sin allramoderligaste godhet och vishet har botat sin dotters nervositet.
5 svar till “Today. Tomorrow. Toyota.”
Underbart som vanligt att få läsa, och du beskriver så bra, lätt, flytande, humoristiskt och med djup.
Ljuvligt.
<3
Det är underbart alltsammans men HUR mycket nedlåtenhet ska en mor behöva stå ut med i Dagens Samhälle?
Strålande! Och titeln som vanligt: perfekt!