H är hos mina föräldrar en vecka. Utan mig.

Det är så fint.

Det första egna sommaräventyret. Det är samma barndomsminnen som jag har från samma ställe där jag tillbringade många ljuva stunder av min barndoms somrar och – hör jag på hennes röst i telefonen – en ljuvlig känsla av att få vara enda barnet.

Så för mig är det både en smak av min barndom (en underlig känsla av ubikvitet eftersom jag förblir ett barn i mina minnen och nu är jag inte där – i min barndom – medan mitt barn är) och av framtiden: jag utan henne. Hon på ett annat ställe.

Så här går våra telefonsamtal.

jag: Hej gumman!

H: Hej mamma.

jag: Vad gör du?

H: Jag cyklar och badar med morfar/går på stan med mormor/är i Bräckboden/skall kolla på film med mormor/etc.

jag: Åh vad roligt! Är allt bra?

H: Ja allt är JÄTTEBRA!

jag: Vad kul!

H: Hejdå!

jag: Men… vänta… jag ville ju säga att…

Men då har hon redan lagt på. Och egentligen vill jag inte säga det för det är hennes sommar – hennes liv – hennes rättighet att bara njuta. Men i mitt liv trängs  uttrycken i min mun:

-Jag saknar dig! Jag saknar dig hela dagen. På morgonen när jag inte väcker dig och vid frukost när jag inte tjatar på dig och vid resan till skolan när jag inte lyssnar på Justin Bieber på din spotify och vid nattningen när jag inte läser saga för dig och på natten när jag inte går in och tittar på dig och — och jag hoppas att du har jätteroligt förstås och njuter varje stund. Och så saknar jag dig. Och jag vet att det här är ett sådär mysigt somrigt perfekt sommarlov för dig. Och så saknar jag dig. Och så hoppas jag att det du gör nu luktar som det gjorde i min barndom och känns som det gjorde i min barndom och låter som det gjorde i min barndom och så hoppas jag att du saknar mig. Och jag saknar dig förresten.

Men jag gör inte det. Jag säger inte det.

Och så finns det en sak till.

En sak till som jag verkligen verkligen inte säger.

Vad jag från djupet av mitt innersta hjärta låter bli att säga.

Vad jag inte ens vill säga.

Och vad hon absolut inte vill höra.

Är.

OK. Nu får ni veta det. Här kommer det. En mors hemlighet:

Jagstädadedittrum.

Oops. Jag bara råkade.