En dag för några veckor sedan bestämde sig E att hon inte behövde ha med en napp till dagis eftersom hon är en stor tjej nu.

Vi blev imponerade när hon höll fast vid beslutet även under vilstunder och den ack så nappkrävande promenaden från dagis till bilen på eftermiddagen. Själv är hon också väldigt nöjd och konstaterar att hon ÄR en stor tjej nu.

Däremot har hon inte slutat med nappen här hemma. När man verkligen är trött och behöver vila behöver man sin napp. Så är det. Jag känner stark sympati med henne för detta. Hemma behöver man liksom få vara sig själv – få vara liten.

Eller?

Imorse halv fem vaknade hon av att hon hade tappat nappen.

-Min nappis! MIN NAPPIS! vrålade hon i vild förtvivlan tills jag gick upp och famlade mig fram till den. Hon stoppade den belåtet i munnen och började glatt (och oroväckande piggt) sjunga ”Min nappis är här nu! Min nappis är här nu!”

Exakt den millisekund som mitt huvud längtansfullt nuddade kudden igen ändrade sig sången från hoppsansa-glad barnvisa till ett wailande av episka mått.

-Men! Jag! Är! Stor! Tjej! (med vibrato)

Hon drog ur nappen och tittade på den och funderade ett tag.

-Min nappis är här! Min nappis är – Men jag är stor tjej! Hon lade sorgset nappen bredvid sig. Dockan ha nappis. Jag är stor tjej!

Nu tror ni kanske att orden ”Jag är stor tjej!” sades med triumf i rösten. Men nej. De sades med stor tragik. De sades med en känsla för det ironiska – i det att det hon mest önskade var så nära inom räckhåll men att pliktkänslan höll henne borta. Hon klappade sorgset på sin docka. Hon tittade på dockan. Tittade på nappen. Började gråta.

-Jag är stor tjej nu! Jag är stor tjej! (tystnad – tillräckligt lång tystnad för att sömnen skulle kunna stryka mig över håret – klappa mig på kinden – sluta mina ögonlo-) JAG VILL HA MIN NAPPIS! (med en plötsligt oanad basröst)

Hon tar nappen från dockan och håller den hårt hårt HÅRT i handen som för att aldrig släppa den.

-MIN nappis! MIN nappis! Jag älskar min nappis! Hon stoppar nappen i munnen och tystnaden – den belåtna tystnaden hos någon som knäckt koden till kassaskåpet i vilket all världens lycksalighet förvaras – råder. Tills jag blundar nästa gång.

-Jag är stor tjej! Jag är stooooooo-o-o-o-or tjej! Wailandet ökar i styrka. Nappen ligger hos dockan igen.

Jag inser att vi står inför riktigt stressig livshets – en existentialistisk kris. Jag går upp och går fram till sängen. Klappar henne på lockarna. Lägger sovankan nära henne. Böjer mig ner och viskar:

-Du är en stor tjej på dagen! På natten får man vara en liten tjej. Man får ha sin nappis då.

-Jag är stor dagen?

-Ja och på natten får man vara så liten som man vill. Man får ha nappisen då.

Hon tittar på mig med de där genomblåa ögonen. De som är så blå och så outgrundliga att jag inte  längre vet var blåheten slutar och outgrundligheten börjar. Hon klappar mig på handen. Hon tittar på dockan som ligger med nappen. Hon tittar extra länge på nappen. Sedan tittar hon på mig. Medan hennes blick är fixerad vid mina ögon rör sig hennes högerhand som av sig själv – som om den hade egna ögon – blixtsnabbt fram till nappen. Hon tar den. Stoppar den i munnen. Hela tiden med blicken fäst mot mig.

Högerhanden klappar dockans huvud ömt.

-Dockan stor tjej nu! förklarar hon triumferande för mig. DOCKAN inte ha nappis. Dockan stor tjej natten. E stor tjej dagen. Hon ler. Min nappis är här! Min nappis! Med sovankan tryggt tryckt mot hakan vänder hon sig bort från mig. Den nya pragmatiska arbetsfördelningen har gjort sitt jobb. Hon andas redan sömntungt.

Den plötsligt stora dockan blinkar inte ens. Stora blanka dockögon tittar mot taket. Troligen funderar hon på sin nya status.