Jag kan ha nämnt någon enstaka gång att E är tre år och att det automatiskt medför att hennes favoritord är ”nej”. Det är möjligt att några enstaka bloggläsare rent av tycker att jag har nämnt det ett alldeles tillräckligt stort antal gånger, men ändå vill jag återigen poängtera detta. E är tre år. Hon säger alltid nej. Till allt.

Idag sade hon ”nej” när jag tyckte att hon skulle komma och äta mat.

Jag drog andan för att börja förklara att det är nyttigt med mat och att man måste äta och att riktigt coola individer som björnar, lejon och prinsessor äter frukost, lunch och middag varje dag. Innan jag hann börja sade hon:

-Jag KOMMER INTE! Är det gott med mat?

-Öh… ja…

-MEN JAG VILL INTE! Är det gott och nyttigt?

-Ehm… ja…

-JAG ÄTER INTE! Är det många som äter varje dag?

-Mm.

-JAG HATAR MAT! Som prinsessor?

-Ja.

-NEJ NEJ NEJ!! Och björnar och lejon och lastbilar?

-Eh… ok.

-MATEN ÄR INGE GOD! Och om jag är en prinsessa äter jag också varje gång?

-Mm.

-JAG GILLAR INTE MATEN!!! Då kommer jag då.

-OK. Hon tar min hand och går mot bordet.

Och då vet jag. Äntligen vet jag.

Efter alla dessa barn. Efter alla dessa år. Nu kan jag intyga det.

Tjat hjälper.

För att en dag har man tjatat så länge och så ofta och så förutsägbart att barnen faktiskt kan sköta båda sidornas replikföring helt själva. Och själv kan jag stå bredvid och skriva blogginlägg i huvudet. Sådär ja.

Äntligen.