Vi sitter och äter middag. Plötsligt kommer jag på att H var inne och handlade på macken förut och att jag inte tog tillbaka växeln.

jag: H, vad hände med den där tjugolappen du skulle ge mig när du köpte glass?

H: Öh… eh… en rymdfarkost från yttre rymden dök upp och  det kom UTOMJORDINGAR och tog den och lade den i min handväska.

Och alla skrattar och H går och hämtar den. Alla skrattar, utom jag, vill säga. Jag har nämligen vissa invändningar. Inte mot att hon råkade lägga pengen i sin väska. Nej. Sådant kan hända och hon skulle inte göra det med flit. Det vet jag. Men. Man måste tänka sig för här i livet. Särskilt när man är äldsta barnet hemma och folk ser upp till en.

När alla börjar bryta upp från bordet, bestämmer jag mig för att vi måste prata om det här.

jag: H, alltså, jag fattade att du skämtade. Men du vet – du är så stor nu. Du måste tänka på att det finns andra som tar efter dig, som  lyssnar på dig och kanske gör som du.

H: Men mamma, det var ju bara ett skämt!

jag: Ja, jag vet. Men tänk på det: det du gör, det gör andra. Och då är det kanske inte lika roligt. Du vet?

H: Men. Det. Var. Bara. Ett. Skämt.

jag: OK. Jag vill inte be dig göra färre skämt, bara – tänk dig för. Det är det jag ber. (hon nickar lite vagt) Tar du fram glassen nu och ropar på killarna och E så vi kan äta efterrätt?

H: Visst. (börjar rota i frysen) Var lade vi glassen?

jag: Där vi alltid lägger glassen. Längst ner.

H: Den är inte — (vi tittar på varandra)

jag: M!

H: Pappa!

M: Va? Nä! Jag har inte ätit upp glassen! Det ar en rymdfarkost från yttre rymden som —

jag: Fattar du vad jag menar nu? FATTAR du?

H: (med uppriktig och befogad ånger i sina ansiktsdrag)  Ja. Förlåt.