H har fått en ny kompis. Idag satt de och pratade om hobbies. H gillar pyssel och böcker. Kompisen tycker om att leka fotomodell.

Hon berättade att hennes mamma gillade film och hennes pappa jagar. H berättade att hennes pappas hobby är att städa.

Den nya kompisen svarade: ”Coolt.”

Coolt.

 

OK. Jag är en resonabel person. Jag är inte dogmatisk ifråga om ordval.

 

Man kanske kan kalla det coolt. Kanske.

Om man är fullständigt förvirrad. Eller… om man är som M.

Jag kan se honom för min inre syn: sittande som tioåring hemma hos en kompis, pratande om vad man vill göra med sitt liv. Av någon anledning ser jag dem sitta, storögda och med skrubbsår på knäna, på en vedlår. Varför vet jag inte. Tydligen tror jag att min man föddes på 1800-talet. Men iallafall. Jag ser kompisen säga, sådär som barn gör: ”när jag blir stor tänker jag aldrig städa iallafall”. Och så ser jag glimten tändas i M:s ögon. Glimten. Den första föraningen. Vansinnet som glimmar till, tittar fram, bara en kort sekund. Bara medan han tänker på att när han blir stor kommer han att få bestämma själv, städa så mycket han vill. Så ofta han vill. Bara en kort sekund, sedan är glimten borta. Men den fanns där.

DEN FANNS DÄR.

Ni ser det också, va?

Det är så att man ryser.

Men.

Sådan är han.

Han hade säkert också sagt ”coolt” om städning.

 

Folk som använder det ordet om en aktiviteten är sålunda: antingen ytterst förvirrade eller stöpta i exakt samma form som M.

 

Så nu vet jag inte om jag skall försöka adoptera henne eller hindra henne från att någonsin komma hit igen.

Hm.