Han har haft skolväskan packad i över en vecka.

Han vaknade imorse och sade ”Jag har liksom drömt hela livet innan nu. Det är nu det är på riktigt.” Och så log han ett leende fullt av löften. Löften som lockar med att han är stor nu. Ett leende med pondus. Ett leende, medvetet om hans nya ställning. En glädjebubbla så stor att taket inte är ett hinder, han lyfter mot skyn direkt.

Han börjar ettan idag.

Jag hade verkligen inte tänkt stå och vara sentimental på skolgården den första dagen. Jag hade tänkt vara en sådan där cool mamma som bara säger ”Ha det så bra idag” och vinkar lite nonchalant. En sådan mamma som inte bär sitt hjärta på utsidan av kroppen. En sådan mamma som är stålsatt, mentalt stark och förberedd.

Men allvarligt. Om de inte vill att man skall stå och vara sentimental på skolgårdar den första dagen på terminen så får de väl se till att det inte vilar något så totalt existentialistiskt över skolgården den första dagen på terminen. Någon borde faktiskt göra något åt det.

Någon borde se till att inte alla ens minnen av skolgårdslek innan höstterminens första minuter, den där kombinationen av höstdoft och nyvässade pennor, någon borde se till att inte de där minnena blir så enormt starka. Någon borde se till att man inte dras med i hågkomster av alla nya, omsorgsfullt piffade frisyrer, alla coola jumpadojor, alla plötsligt så långbenta barn. Någon borde se till att man inte blir tårögd och lyckorörd  när kompisarna springer fram och kramar ens barn, när nya väskor och tappade tänder jämförs.

Det där att man plötsligt känner att det är fel, att det är jag som borde leka där, och min mamma och pappa som borde stå och titta. Att generationerna sluntit. Någon borde se till att man inte blir så där pjoskig och pjunkig och mjuk i själen.

Någon borde faktiskt se till det.

 

Min backupplan, om jag inte klarade att vara en sådan där cool mamma som jag inte klarar att vara, var att iallafall gå innan ettornas intåg i klassrummet. Så han fick gå in i sin nya värdighet på egen hand, utan sin mors mentala näsduksvinkningar som stör honom.

Men alltså.

Hur kan man gå när ens yngsta son plötsligt växt en decimeter på bara tio minuter? Hur kan man gå när man inser att han snart är vuxen? Hur kan man gå när man ser med en inre syn sådär klarsynt som den bara blir av återhållna tårar, en ung man i hans plats? The ghost of Schoolstarts-yet-to-come.

Men då kan man gå. För man måste gå. För han har sin värdighet, och sin integritet. Och för att han har vuxit en decimeter på tio minuter.

Så jag kan gå.

 

Men någon borde faktiskt se till att man inte blir sådär känslosam på skolgården på höstterminens första dag. Någon borde faktiskt fixa det.