Flera månaders omsorgsfullt arbete för att vara coolare har faktiskt givit frukt.

Japp.

Det är sant.

Jag insåg ungefär vid skolavslutningen i våras att flera av mina barn nu är så där stora att mammor är en anings aning skämmiga. Mammor är liksom per definition fåniga: de ler med tårar i ögonen när barnen sjunger och klär sig på icke-optimala sätt. Jag vet att det är så och en hel del av det går inte att göra så mycket åt.

Men vissa saker.

Vissa saker kan man åtgärda.

När ens dotter ber en att inte sjunga så mycket på skolgården och när ens son säger att man kanske inte behöver skratta så jättehögt åt sina egna skämt. Sådana saker.

Så jag känner mig rätt nöjd med mig själv.

Jag har inte gjort bort mig på jättelänge.

Och igår fick jag beviset när en av dotterns kompisar tittade på mig och sade: ”Du är faktiskt en lite ovanlig mamma! Jag gillar det.”

Jag blev ju glad förstås, att någon hade märkt min diskreta men effektiva förvandling.

Så jag tittade uppfordrande, men samtidigt väldigt coolt och laid-back, på henne tills hon såg nästan lite rädd ut, och sedan förklarade.

Så här förklarade hon:

-Jo det är ju många mammor som liksom bara vill vara tuffa och sådär så att alla barnen gillar dem. Men du, du är inte sån – du är dig själv. Det tycker jag är coolt.

Mm.

Mja.

Tja.

Ja.

Det hade ju varit coolt om jag hade låtit bli att anpassa mig till vad alla tycker.

Men.

Det känns som att det är rätt så totalt ocoolt att jag för det första har  anpassat mig till det, och för det andra har misslyckats kapitalt med det.

Å andra sidan.

En av dotterns kompisar har faktiskt sagt att jag är rätt cool.

Det kanske får räcka att glädja sig över det.