Det är  bara en tunn slöja emellan dig och mig – emellan din sorg och min sorg. Tunn som karbonpapper. Tunn som en hinna. 

Idag insåg A det – att andra också kan sörja. 

 

A: Vet du mamma att det finns andra familjer som har döda bebisar och inte bara vi?

jag: Jag vet. Vi kanske inte har pratat så mycket om det. Men det stämmer.

A: Så det finns många som är ledsna.

jag: Ja.

A: Men då älskar jag dem!

jag: …. ehm…

A: Jo för att inte deras små bebisar kan älska dem eftersom de är döda. Det är sorgligt. Så då älskar jag dem.

jag: Vad snällt.

A: Ja för att annars kanske de blir ännu mer ledsna.

jag: Ja.

A: Alltså de kanske inte vet att jag älskar dem. Men deras bebisar vet det iallafall. De döda bebisarna. För du vet de sitter i himlen och tittar ner. Och så ser de alla osynliga kärlekshjärtan som går från mig. Och så vet de. Och då blir de glada.

jag: Fint.

A: och om deras döda bebisar blir glada så blir nog mammorna och papporna också lite glada.

jag: Det tror jag.

A: Och Ansgar! Han blir jätteglad för att jag har så många kärlekshjärtan som går ut från mig.

jag: Och jag blir jätteglad.

A: Det är en av mina superkrafter.

jag: Det är definitivt en av dina superkrafter.

 

Otvivelaktligen.

 

Det är bara en tunn slöja emellan dig och mig – emellan din sorg och min sorg. Tunn som karbonpapper. Tunn som en hinna. 

Ibland fladdrar det i slöjan så lite av det som är min sorg möter lite av det som är din sorg.

Ibland skrivs något på mitt hjärta så kraftigt att det går igenom karbonpappret och träffar ditt hjärta direkt – utan kopieringspapper emellan. Det är samma text på oss båda.

En liten stund ibland blir hinnan emellan oss en hoppets hinna. En regnbågshinna.