Vi läser om Harry Potter från början. Har precis läst klart dagens avsnitt om sorteringshatten och banketten.

H: Mamma Ansgar skulle ha varit elva.

jag: Mm. Nästan. I november.

H: Som Harry Potter i den här boken.

jag: Ja det har du rätt i. Häftigt.

H: Han kanske har sådana där mysiga middagar med magisk mat och himlen som tak.

jag: Kanske.

H: Och kanske har blivit insorterad i en del av himlen för sådana änglar som är mycket modiga.

jag: Det får vi hoppas.

H: Och kanske måste slåss mot den kosmiska ondskan.

jag: Som… Voldemort?

H: Han vars namn icke får nämnas ja.

jag: Tror du?

H: Ja kanske.

jag: Ja. Kanske.

H: I så fall är det bra att han har bra kompisar. Och så har han ingen uggla utan förstås en katt. Vi har ju många döda katter som han kan ha.

jag: Och övar sig på att trolla?

H: Ja och rätt som det är kommer han hit och trollar något åt oss. Något som vi inte märker nästan. Men som är en liten hälsning. Typ att ”nu blev din äckliga mat förvandlad till god mat” eller ”nu gick tiden lite fortare när det skall hända något roligt”. Eller ”nu känner du dig varm fast du frös nyss”. Såna grejer.

jag: Det vore ju kul.

H: För nu är han ju nästan elva år.

jag: Som Harry Potter.

H: Och tänk om vi trollar åt honom då.

jag: Hurdå?

H: Tänk om han sitter där på sitt Hogwarts och längtar efter något roligt. Och så -poff- bara för att vi tänkte på honom så hände något roligt i himlen.

jag: Wow!

H: Vi kan också trolla. För att vi älskar honom.

jag: Ja.

H: För att älskandet är liksom större än att man är död. Det går ändå.

jag: Man kan hoppas.

H: Eller så vet man bara att det är så. Jag vet att det är så.

Och jag vill också veta att det är så.