S: Mamma fattar du mitt roliga Bellmanskämt?

jag: Nä. Jag fattar inte.

S: Mamma ett gott skratt förlänger livet.

jag. Ja de säger så.

S: Och vet du vad? Jo  jag har skrattat massor med gånger.

jag: Japp.

S: Så jag kanske har levt mycket mer än bara åtta år.

jag: Öh.

S: Jag kanske har levt – tusentals miljarders år. Till exempel.

jag: Eh.

S: Fattar du? Det var ett skämt! Om du skrattar åt det blir du också äldre.

jag: Fast… eh… (fastnar i ett logiskt svart hål)

S: Ja jag är ju inte tusentals miljarder år. Det fattar jag väl. Men jag kanske är… 47 år.

jag: O…K…

S: Det är förmodligen därför jag är så bra på matte. För att jag egentligen är vuxen.

jag: Mmm.

S: Och en annan sak. Har du lagt märke till att det finns massor med människor som inte skrattar någonsin.

jag. Mm.

S: De kanske blir YNGRE för varje dag.

jag: Hmm.

S: Och då slutar de som jättesmå bebisar och måste gå på dagis och lära sig att skratta igen.

jag: Mhmm.

S: Och vet du vad jag funderar på?

jag: Nej. Definitivt inte.

S: Jag funderar på att det här bevisar att det är JÄTTEROLIGT inne i mammas mage för små bebisar som inte är födda än.

jag: O… K…

S: För att annars skulle ju inte de växa och bli större.

jag: För att ett gott skratt förlänger livet.

S: Precis!

jag: OK.

S: Mamma! Du ser redan yngre ut nu än när jag började prata!

jag: Fast jag känner mig jättemycket äldre.

S: Aha! Du har skrattat på insidan.

jag: Antagligen. Men vänta lite nu här. Medan du berättade det här för mig skrattade du inte. Så… blev du inte yngre då?

S: Just det! Det här är ju jättespännande! Få se… jag kanske blev… sju år yngre. Och sedan ett år äldre. Med andra ord: 41 år.

jag: Wow.

S: Jag undrar vad som händer när man bara fnissar lite.

jag: Det kan man fundera på.

S: Vi kan nog kolla det. Fnittra.

jag: Eh… jag?

S: Ja! Fnissa!

jag: Skall jag?

S: Ja! Fast bara lite!

jag: Eh… varför?

S: För att jag vill kolla på dina rynkor medan du fnissar.

jag: Jag menar – vad skall jag fnissa åt? Måste man inte ha ett skämt eller något?

S: Bra fråga. Vänta här så skall jag hämta min skämtbok.

jag: Men vänta. Tänk om jag blir yngre när du är borta om det inte är roligt då.

S: Hmm… Håll handen på dina rynkor och försök känn om de blir större eller mindre.

jag: O… K… (han springer iväg. Om jag håller handen för pannan kan det finnas andra orsaker än att jag mäter om mina rynkor blir större eller mindre)

S: (kommer tillbaka – andfådd och orolig) Mamma! Har du blivit yngre?

jag: Eh… nä.

S: Äldre?

jag: Bara några sekunder.

S: (uppskattande) Då tänkte du antagligen på PRECIS rätt rolighetsmängd!

jag: Antagligen.

S: OK. Här har du ett skämt.(läser)  ”Mamma! Mamma! Jag vill inte gå runt i en cirkel!” ”Tyst Pelle annars spikar jag fast andra foten också”. Men mamma. Det är ju inte alls ett roligt skämt. Det är ju SORGLIGT.

jag: Tragiskt faktiskt.

S: Ja. Jag känner mig riktigt… vänta lite nu! Riktigt LITEN nu. Kanske bara… 38 år eller något. Känner du det också?

jag: Ja.

S: Mamma. Jag vet faktiskt inte varför du har den där krämen som du sätter på din panna på natten för att verka yngre. Det enda du behöver göra är att stå framför spegeln och tänka på tråkiga saker.

jag: Jag skall göra det oftare.

S: Ja! Så får du världens yngsta panna.

jag: Vilken lycka.

S: Och jag kan stå framför spegeln och tänka på SUPERROLIGA saker. Så får jag långt skägg.

jag: Också en stor lycka.

S: Japp! Och sedan kan jag klippa av allt skägget och göra ett lösskägg åt dig som du kan ha när inte du fattar skämt. För då tror folk att du skrattar iallafall. Då fattar de inte att du inte fattar mina Bellmanskämt. Smart va?

jag: Jättesmart.

S: Så kan du ta av skägget och se sådär ung ut som du gör när du bekymrar dig.

jag: Ah.

S: Fattar du?

jag: Nä. Egentligen inte.

S: Så här: Det var en gång en tysk och en dansk och en Bellman. Och dagen därpå stod det i tidningen:

Och så vidare.
Och så vidare.
Och.
Så.
Vidare.
Ända tillbaka till fosterstadiet.