Idag skriver jag om kärlek.

Inte den hastiga, andlösa kärleken, inte kärleken som drabbar som en blixt.

Nej, idag skriver jag om kärleken som liksom gör livet glödande. Kärleken som i all sin stillsamhet brinner på i alla omständigheter. Kärleken vars låga inte kvävs av livets motgångar, kärleken som inte frågar efter något annat än att få ge, och ge, och ge. En kärlek som aldrig skulle stjäla, aldrig ta.

Det här är en kärlek som går utanpå vardagen – som finns trots små förtretligheter som smågnabbande och tröttsamheter. Det är en kärlek som är så hårdnackat manisk att om den inte vore besvarad skulle den föranleda polisiära åtgärder. En kärlek som följer efter, som längtar och letar. Som bara vill vara med… En kärlek, mina vänner, som innehåller element av ren och skär hjältedyrkan.

En kärlek som handlar om att det som du har, det vill jag också ha. Det du gör, vill jag också göra. Och det du är, vill jag också vara.

Den sortens kärlek som är den enda sak som kan få en att frivilligt sätta på sig röda plastglasögon när man är en rätt liten prinsesstjej i den mest rosa och volangiga prinsessåldern. Den sortens kärlek som älskar sin storebror så mycket att man på alla sätt vill vara exakt som han.

Den kärlek som man kanske eller kanske inte måste vara tre år för att känna.