Ögonblicket. Ni vet. ÖGONBLICKET.

Ni vet hur man en gång för länge sedan såg på sin älskade och insåg det: ”Det är du! Det är dig jag vill tillbringa resten av mitt liv med”.

Det drabbar som en ljuslåga, som en välkänd men spännande doft, som en vattenkälla i öknen.

Och så lever man lycklig i alla sina dagar.

 

Tja. Det hände mig idag.

Exakt som för tretton år sedan när M stod på den där biografen och min buss stannade utanför.

Men.

När det händer sådär igen. När man redan varit gift ett tag. Uppnått medelåldersstatus tillsammans. Träffas varje dag. Har sett varandra fila fötterna och glömma bröllopsdagar. Då…

Då drabbar det onekligen med rätt rejäl kraft.  Större,  till och med, än den där första alltöverväldigande känslan. Mer träffsäkert än Amors hastigt avskjutna impulspilar.

Så.

Idag skulle alla barnen öva sina instrument. Samtidigt,  ni vet. Så där som vi har kommit på,  att det är bättre med ett kort men intensivt lidande än med många små olika något mindre lidande. Japp. Och då blev S ytterst upprörd,  för det visar sig att en tvärflöjt inte hävdar sig sådär väldigt väl i oväsendet från en klarinett och en saxofon som spelas samtidigt och i olika tonarter.

Så S lade resolut tillbaka sin tvärflöjt i fordralet och kom ut i köket. Han tog ett A4-papper ur lådan och satte sig med en bestämd blick och en blyertspenna vid bordet.

-Vad gör du? frågade vi.

-Jag gör ett schema över hur vi får öva instrument! röt han.

Och det är nu det kommer. Blicken. Vetskapen. Kärleken som drabbar. Eller nåja. Inte riktigt än. Om tre sekunder.

Då stirrade M på S med stora ögon och sade:

-Ett schema?

Och S stirrade tillbaka och sade:

-Ja. För när vi skall spela instrumenten men också för när vi skall göra våra olika läxor. Jag tänkte sätta upp det på väggen i hallen under –

Och DÄR! Pang! Där har det gått tre sekunder till och kärleksinstinkten sveper över mig som en aprilvind över ett marsgrått vinterfält.

Därför.

Att.

I exakt det ögonblicket säger M till S:

-Du tror inte att du är en liten aning för rigid nu som gör ett SCHEMA? Kan ni inte bara komma överens med varandra? Eller spela för varandra? Eller att någon går ner i källaren och spelar eller att ni bara tar det lite lugnt och —

Och exakt samtidigt säger jag:

-OK. Då tycker jag att vi gör så här att ni kan få spela fyra gånger var i veckan och så fördelar vi ut passen så att det blir jämt. Och dina läxdagar är onsdagar och H:s är måndagar och – glöm förresten inte att det är Friskis och Svettis på —

Och M:s och mina blickar möts. En man och en kvinna med varsin agenda. En far och en mor som båda hatar almanackor: M för att de binder upp honom och jag för att jag inte kan hitta en med tillräckligt många rader och rutor för alla saker jag vill organisera på alla de olika sätt som jag vill organisera dem.

Och när blickarna möts så händer det. Pilen i bröstet.

Som om Amor – en åldrande medelålders Amor, nu,  med pilbågen i en greppvänlig ergonomisk anordning och kanske med en viss hälta på grund av ena knät – som har bifokala glas för att både kunna fästa pilen i bågen och sikta – som om denne Amor hade stannat upp lite, tänkt på saken ett tag, och sedan lagt an pilen och tänkt: ”De där två. Det är nog bäst att de håller ihop. Annars imploderar hela jämnvikten mellan kaos och ordning.”

Känslan av att vi hör ihop för evigt. Att vi balanserar varandra för evigt. Som yin och yang. Som positiv laddning och negativ laddning. Som synden och dygden.

Ögonblicket – ni vet. ÖGONBLICKET.