Det finns saker man vänjer sig vid som mamma. Aldrig, förstås, röran i hallen. Inte på något sätt vid hastigheten vid vilken strumpor slits. Och inte vänjer man sig någonsin vid upprördheten hos den förfördelade part som fått ett tuggummi mindre än sina syskon ur ett paket.

Men. Vissa saker blir vanor.

Stoltheten. Det är en av de sakerna som man vänjer sig vid. Glädjen över vad ens barn åstadkommer, glädjen över barnens personligheter, över deras utveckling, deras sätt att ta sig fram i världen.

Och i den vanan ingår det en viss tillvänjning vid att ständigt förvånas, att de ständigt överskrider nivåerna, ständigt övertrumfar omständigheterna, ständigt bräcker sina tidigare rekord.

Så är det när man har barn.

Idag till exempel. Då tog E, som redan visat sig excellera i de grundläggande trotsfärdigheterna ”ljudstyrka” och ”uthållighet”, utvecklingen till en helt annan nivå än någonsin tidigare. Det var så storartat,så utsökt, så totalt existentialistiskt, att jag drog upp mobilen och fotade.

Dagens utvecklingssteg. Jag kallar det för ”Vredesutbrott med havsutsikt”.

Den mest välvalda miljön någonsin att tappa humöret i.