Jag vill berätta för er om en blick. Jag vill berätta för att den blicken gör mig lycklig och kaxig och nöjd och kanske aningens aningens full i skratt. Jag vill berätta om den här blicken för att det är den sortens blick som man smälter när man får. För att det är den sortens blick som ger en hopp för framtiden.

OK.

Förhistorien är så här:

-Mamma du vet ju att jag skall bli författare när jag blir stor.

-Japp.

-Och nu vet jag vad jag skall skriva också!

-Vad bra.

-Jag har bestämt mig för att skriva en bok som heter HARRY POTTER.

-Ehm. Det finns redan sådana böcker.

-Jag vet! Det är det som är så smart. Jag tänker kalla min bok för HARRY POTTER OCH DE FARLIGA SPÖKSAMLINGARNA.

-OK.

-Och ALLA kommer att vilja köpa den!

-För att den handlar om Harry Potter?

-Exakt! Alla älskar Harry Potter! Jag kommer att bli rik!

-Men – alla vet att det bara finns sju Harry Potter-böcker.

-Men alla vet inte att det inte kommer en till.

-Men alla vet att J K Rowling skriver Harry Potter-böckerna.

Och det är då jag får den. Blicken.

Och nu vill jag berätta för er om blicken.

För det finns blickar och det finns blickar.

Det finns stängda blickar och nedåtriktade blickar och fjära blickar.

Det finns uppgivna blickar och sorgsna blickar och melankoliska blickar.

Och det finns glada blickar och upplivade blickar och kärleksfulla blickar.

Den här blicken var triumferande. Den här blicken var självsäker. Den här blicken liknar lite grann den blicken man som förälder kan ge sitt barn när barnet har sagt något roligt men barnsligt – en blick av personlig stolthet och med en liten gnutta nedlåtenhet. Den sortens blick. Exakt precis så. Stolthet och nedlåtenhet. Självsäkerhet och triumf.

Och så svaret:

-J K Rowling HAR skrivit Harry Potter-böckerna ja. HAR skrivit. Hittills.

Paus. Ännu en blick.

-För att då var jag ju så liten så jag hade inte lärt mig skriva än.