Kära treåring!

Om man inte vill somna riktigt än, utan utnyttja sin lagstadgade rätt att få ännu en kvart, finns det inget som går upp mot de beprövade gamla klassikerna. Dina föräldrar, tillika fångvaktare, har själva testat dessa (eller liknande) metoder som barn och har därför en underlig nostalgisk känsla inför att möta dem igen. Detta är förstås en fördel, då det nästan alltid går att få sin vilja igenom när de blir sådär mjuka i ögonen när de upplever på din senaste prokrastinationsmetod.

Sålunda:

Gå upp. Ställ dig vid din mor eller far. Stå bara där och titta.

Ju längre tid som går innan de pratar med dig desto bättre. Här handlar det om tid. Varje extra minut är en vinst. Så om de tror att de kan ignorera dig för att du inget säger, så är detta i själva verket till din fördel.

Såsmåningom brukar dock även den mest tankspridda förälder inse detta och kommer då att fråga vad du vill. Dra gärna ut på svaret – dels för att göra din publik mer intresserad men också för att  – tja. Varje minut räknas.

Sedan kan du säga (och kom ihåg – långa mellanrum mellan orden har aldrig skadat någon) ”Mamma! Jag kanske blöder!” Den dramatiska tonen på ordet ”blöder” behöver vi nog inte behandla här – vi är övertygade om att våra läsare redan tillfullo behärskar den viktiga konsten att liksom andas in och ut på samma gång som man höjer tonen och sänker rösten.

Föräldern kommer eventuellt att vilja diskutera ditt användande av ordet ”kanske”.  Ge utrymme för en sådan diskussion. En lämplig förlängning kan bestå i  att föreslå synonymer till termen de ifrågasätter. Lämpliga alternativ: kanhända, måhända, möjligen, möjligtvis, med viss möjlighet, eventuellt, törhända, nog, månne.

När de – alltför snart – tröttnar på detta kan du fånga din mors (eller fars – kom ihåg att det finns belagda fall där barn lyckats fördröja insomningsstunden med hela 4.25 minuter enbart på att kalla sin far ”mamma” eller modern ”pappa”) så kavlar du långsamt och dramatiskt upp din pyjamasben till knät.

Din förälder kommer att luta sig fram för att syna benet och sedan konstatera att det inte syns något blod. Det är förstås ett amatörmässigt drag ur deras synpunkt men det finns ingen anledning att påpeka det. De spelar ju dig rakt i händerna.

Förklara noggrant att du – kanske – blöder på insidan.

Låt dem skratta. Det gör inget. Ett gott skratt förlänger tiden.

Förklara att du ändå kan tänka dig ett plåster. På andra knät om de föredrar det. Eller foten. Eller handen. Det är inte så noga. Men ett plåster.

Här kan man också intelligenstesta sina föräldrar lite grann för att se exakt vad det är för gener de givit dig. Smarta föräldrar inser det oundvikliga och ger efter med en gång för att spara tid. Andra hinner grubbla lite fram och tillbaka och eventuellt prova andra saker än just plåster. Välling. Saga. Omstoppning. Sång. Omstoppning av gosedjur och dockor. Gå tålmodigt med på allt de föreslår (kom gärna med egna förslag också) och kräv sedan ditt plåster.

Ge dig inte.

När de sedan plåstrat om dig så mycket förstahjälpen-lådan därhemma medger kan du belöna dem med fem minuters vila innan du testar kvällens verkliga clou tillika utmaning: ”Min docka är rädd för de stora gosedjuren”.