Vaknar alldeles för tidigt med en tydlig känsla i kroppen. En känsla av vemod. En känsla av nästan flagrant trånad.

Känslan säger mig tydligt att jag längtar efter den gamla goda tiden.

Jag nöjer mig inte med att längta efter njutningsfulla stunder ur det förflutna.

Sånt är för nybörjare.

Jag längtar istället efter att bli väckt av en klarinett och en saxofon och en tvärflöjt som alla bråkar om vem som skall få spela högst.

Jag längtar efter detta på ett smärtfyllt och påtagligt sätt. Jag längtar efter detta med hela min nostaliska själ. Jag längtar efter detta med en längtan som trängtar och åtrår och åstundar det gamla som varit.

Jag ser denna gamla fina väckningsmetod för min inre syn i ett förklarat skimmer – i en ljuvrosa dimma. Jag ser framför mig hur jag borde ha reagerat. Jag borde ha omfamnat denna morgonrutin. Jag borde ha slutit den till mitt hjärta. Jag borde ha insisterat på dagliga upprepningar.

Jag borde  i n t e  ha försökt lagstifta bort den.

Men. På den tiden. Då. Då tänkte jag bara på sömn.

Ha! Sömn!

Jag borde ha fattat hur bra jag hade det.

Men det gjorde jag inte.

Och nu. Nu är det försent.

Nu har vi istället drabbats av väckning medelst the Fox.

What does the Fox say?

Om ni inte har hört den låten – om ni inte har hört den låten före klockan sex på morgonen – om ni inte har hört den låten via youtube på er surfplatta med fyra barn som samtliga sjunger med i de mest irriterande delarna – om ni inte har upplevt det – då fattar ni inte hur ljuvligt det är att bli väckt av tre stycken olika instrument som spelar olika låtar i olika tonarter.