Han kommer till mig utan domedagsstämning, på små lätta steg. Med turban. Och kaffekopp.

För hey, att skåda framtiden i kristallkula är ju så 90-tal.

A tar alltså min kaffekopp. Redan där har han förlorat en del av den hängivenhet man kan hoppas att ens publik känner när man skall profetera. Å andra sidan gör hans turban mig lite mer vänligt inställd. Å tredje sidan: mitt kaffe.

Han stirrar ner i den mjölkiga blandningen och säger med sin mest mystiska röst.

-Jag skall nu berätta allt om framtiden för dig. Framtiden är lång. Den börjar snart – den börjar hela tiden snart. Aldrig nu. Och den slutar aldrig. Den bara varar och varar i all oändlighet. Hm. Den slutar aldrig på slutet men däremot börjar den aldrig heller. För att… tja. Det blir ju ”nu” hela tiden. När någonting NÄSTAN NÄSTAN NÄSTAN är framtid så blir det ju plötsligt ”nu”. Och nu när det är ”nu” är det inte framtid längre. Så den slutar liksom i början kan man säga. Det är lite komplicerat.

-Ah. Du… hmm… Du tänker inte säga något om vad som händer i framtiden då?

-Men jag gör ju det! Det här händer med framtiden: När framtiden är långt borta är den jättemycket framtid och sedan kommer den bara närmare och närmare och blir mindre framtid och sedan blir den ju ”nu”och den flyttar sig liksom hela tiden längre bort. Fast den är också väldigt nära. Det är en framtid om bara en sekund. Fast NU är inte den sekunden framtid längre. Nu är den förut. Smart va? Det är ganska coolt med framtiden, faktiskt.

-Ja, det är det ju.

-Om du verkligen vill veta vad som skall hända i framtiden så får du faktiskt vänta tills det inte är framtid längre utan förut. För då kan jag berätta.

-Där har du ju rätt.

-Så vad tycker du, mamma? Skulle jag bli en bra spåman?

-Jag skulle ju helt klart lyssna på dig. Men det är ju möjligt att det inte blir så många andra som kommer att göra det, efter ett tag.

-Äsch mamma. Det gör inget. Bara du tror att jag säger sant. Och tror på min gåva. Och betalar mig bra.

Han ler ett avslutande leende, tar av sig turbanen och häller ut mitt kaffe i vasken. Han går iväg med lyckliga små steg.

Och kvar sitter jag med min egen sanning.

Jo, jag tror på hans gåva. Men om han vill ha bra betalt får han faktiskt sluta hälla bort mitt kaffe.