Två av de underligaste datumen i mitt liv är den 20 och 21 november.

Det beror på datumen som omringar dem.

Den 19 är den stora glädjens dag – H:s födelsedag. ”Den stora glädjens dag” låter nästan lite för litet. Det är den stora triumfens dag. Livets seger. Födelse och omvälvning i samma eleganta vändpunkt. Inte visste vi innan H föddes – inte kunde vi veta – att det fanns möjligheter bortom sorgen, att lycka kan växa mitt i tragedi. Men det kunde. Det blev. Och H:s födelsedag är (bland alla andra saker den är) en påminnelse till oss om detta: Vad vi har fått.

H är gåvan som omöjliggör bitterhet – som omöjliggör för sorgen att ta över. H är liv där liv behövdes som mest. H:s dag är segerns dag.

Och sedan kommer den 20. Och sedan kommer den 21.

Och sedan är det Ansgars födelsedag: Den 22 november.

Ansgars födelsedag var förstås också en glädjedag och en triumfens dag. Men den har blivit något annat: en påminnelse om skörheten. Om rå och brutal, hänsynslös sorg. Om hur nära det alltid är. Om hur olycksaligheten väntar, precis bortom en väldigt tunn slöja som heter vardagstrygghet. Ansgars födelsedag är alla de existentialistiska smärtornas dag.

Ansgars födelsedag är påminnelsen om att mitt i livet och mitt i växandet och mitt i kärlekens glädje, bidar döden sin tid. Till och med i det starkaste ljus lurar mörkret. Mitt i den mossmjukaste, mest rofyllda, idyll hotar en kraft som fördärvar. Förintar. Förtär.

Så den 20 november och den 21 november. De är underliga dagar. Dagar mitt emellan tron på livets ljus och vissheten om dödens gråhet.

Ett par dagar som hade känts annorlunda om de kom åt andra hållet – om vi istället gick från det grymma till det ljuva. Men så är det inte. Så blev det inte. För jag orkade inte vara gravid på Ansgars födelsedag – orkade inte med den emotionella överlappningen. Så H fick födas tre dagar innan Ansgars dag.

Följden av detta var att på Ansgars första födelsedag var hon lika gammal som Ansgar var när han dog. Det var mystiskt och mysteriöst. Att hålla sin dotter på sin sons födelsedag – att hon liksom tog vid. Att hon fanns där – i den ålder han lämnat oss vid – beredd. Just vid hans dag.

Och detta innebär förstås att verkligheten inte går åt det här hållet som de här dagarna går åt. Det går inte baklänges – de går inte från det ljuva till det grymma. Det är bara datumen som gör.

Dagarna går som de skall – bort från sorgen. Därför att vi har H. Därför att vi har S. Därför att vi har A. Därför att vi har E. Fyra skäl att livet segrar. Även dessa dagar.

Men med det sagt kvarstår ändå fakta:

Två av de underligaste datumen i mitt liv är den 20 och 21 november.