För elva år sedan idag låg jag i en säng på Akademiska sjukhuset och kunde inte sova. Kejsarsnittet hägrade morgonen därpå  – vårt första barn skulle komma till världen – och jag försökte föreställa mig alla sätt som livet skulle bli annorlunda än vad det någonsin hade varit förut.

Och det blev annorlunda. På alla sätt.

Men inte annorlunda på blöj-och-sömnlöshetssättet. Inte då. Annorlunda på det förtvivlade och sorgliga sättet.

Elva år sedan idag.

En vecka senare hade det redan blivit annorlunda – så annorlunda. Vi flydde. Där satt M och jag i ett hus på västkusten och läste Harry Potter för varandra. Högläste. Ville ha något att sysselsätta tankarna med. Och Harry Potter blev vår vän där. Han var någon att hålla i handen – någon som också hade berörts av döden. Han blev ”Pojken som överlevde”. Och vi blev med tidens hjälp ”föräldrarna som överlevde”.

Jag har tidigare pratat om olika teman i Harry Potter-böckerna: erised–spegeln till exempel. Det här året kommer sorgedagarna att följa de sju böckerna om Hogwarts och på det sättet tar jag kontakt med min gamla litterära vän som på olika sätt följt mig sedan 2002.

De vises sten är en sten som kan ge evigt liv. Därför är den eftertraktad av onda makter (Voldemort) som vill försöka återfå det liv
som för honom bara är ett skuggliv. De goda krafterna (rektor Dumbledore) försöker rädda stenen men det är Harry Potter
som kan ta den ifrån ondskan och rädda sig själv och trollkarlsvärlden. 

De vises sten förstörs i slutet av boken och Dumbledore förklarar:

-För nån som är så ung som du verkar det säkert otroligt men…. för ett rationellt sinne är döden när allt kommer omkring ingenting annat än nästa stora äventyr.

Det finns ett hopp i den tanken – ett hopp som tröstar mig. Av alla sätt som jag kan se på Ansgars död, ser jag det helst av allt som att han gick vidare till ”nästa stora äventyr”. Vi får vara kvar i den här världen men han fick ett annat uppdrag – något större och viktigare än vi. Och det uppdraget är ett äventyr.

Jag tänker mig så gärna honom i en slags Hogwartstillvaro: en skola där han lär sig att använda sina nya krafter (för man måste ju få någon slags superkrafter när man dör). Goda människor omkring honom. Trogna vänner. Underbara måltider. Och så ibland – vid enstaka tillfällen – en erised-spegel där han kan stå och titta på oss och drömma om sin familj.

Ansgar kunde inte vara kvar hos oss. Det var hans hjärta som inte klarade av livet här. Hans hjärta var för stort. Hans stora hjärta var (kan jag tänka när jag behöver tröstas) en superkraft byggd för större sammanhang – för ett uppdrag och ett äventyr som vi inte kan förstå eller ta del av. Och pojken med ärret – på hjärtat, inte på pannan – en del av det äventyret.

Någonstans – i en annan del av verkligheten – kanske all sorg och smärta vi får leva med fyller en funktion. Någonstans pågår ett slag som bara Ansgar och hans stora hjärta kan vinna.

Och i den här delen av verkligheten, i den här delen av november, förbereder sig en familj med normalstora friska men krossade hjärtan på årets sorgedagar.

Sorgen är oberäknelig som slumpen och svår som nöden, meningslös, poänglös. Vettlös. Om det inte finns en saga med en drake att besegra, en saga som behöver en modig prins med extra stort hjärta som kan kämpa de godas kamp och vara med och besegra den kosmiska ondskan. Kanske gör det det. Kanske är det bara min fantasi. Sådant kan man inte veta.

Men en sak vet jag. Harry Potter-böckerna lär oss det och Ansgars korta liv lärde mig det: Döden är stark och skoningslös. Men den är aldrig starkare än kärleken. Det finns ingen kraft som kan rå på kärleken.

Så. I kärlekens namn. Beväpnad med min fantasi, min familj, mina vänners omtanke och mina Harry Potter-böcker är det dags att äntra in i årets sorgedagar.