-Toyota, säger S. Volvo. Renault. Audi. Volvo igen. Kanske en Saab? Nej, Skoda. Hm. Lastbil skriver jag bara. Volvo, Volvo, Toyota, Citroën, Saab. Volkswagen! S för statistik över bilarna vi möter när vi åker till affären. Syftet är att göra ett stapeldiagram.

När jag var liten satt jag och min bror på trappan och förde statistik över bilar. Vi hoppades att polisen skulle komma och leta efter en brottsling och att våra noggrant förda listor skulle hjälpa dem att fånga skurkar. Fast mest hoppades vi på någon slags medalj. Vi ville väl vara vuxna, förmodar jag, vi ville bli tackade inför en stor publik och vi ville vara vuxna.

S leker kanske också vuxen när han sitter och gör statistik. Men han längtar inte så mycket till rampljuset. Han längtar till siffrorna, till magin det innebär att man har några siffror på ett papper och kan illustrera dem på något sätt.

Jag tjuvkikar på hans block när vi far in på ICA Maxis parkeringsplats. Han får väldigt mycket att göra här, men han är snabb.

-Här står ju bilarna stilla också, säger han upprymt, så här gör det inte så mycket om jag inte hinner. Då kan vi ta en promenad och få med dem vi har missat.

-OK, visst.

Det är något vackert över det här han gör, något rent på något sätt. Han vill ha siffror att sätta på ett papper, att göra grafer av. Men det måste vara rätt med siffrorna – han skulle känna det som ett övertramp om jag föreslog att han bara skulle höfta lite. Jag kan se det för min inre syn:

-Vi kan väl låtsas lite, föreslår jag. Tre Toyotas och tre Saabar och en BMW i den här raden. Och här borta kanske två Volvos och två Renault och tre KIA. När han ger mig en blick försvarar jag mig: Men! Det spelar ju ingen roll! Det skall bara bli stapeldiagram!

Min inre syn förser mig frikostigt med bilder av hur S skulle stirra chockat och sviket på mig och  vägra helt, kanske byta syn på sin gamla mor helt och hållet. ”Hur KAN du, mamma?” skulle han säga med en sådan där röst som hämtar skrynklig och plastig besvikelse från själens innersta hörn och blåser upp den till luftballongsproportioner. Det måste vara på riktigt.

Det måste vara på riktigt, det är grundläggande: en väldigt väsentlig del av den här övningen. Det måste vara hämtat från verkligheten. Och det måste bli statistik.

Men han måste inte få en medalj.

Och så inser jag att mina barndomsdrömmar var att bli uppskattad och tackad. Ganska egocentrerat. Min sons motsvarande dröm är att ta verkligheten och omvandla den till statististiska figurer.

Jag tänker att det gör honom till en väldigt mycket bättre typ av människa än vad jag är. En som inte söker sitt.

Eller.

Eller så gör det honom till en byråkrat.

Framtiden får väl utvisa.